Idag fyllde min drömman 25 år... halvvägs till 50 alltså. Det är många år det. Det är något speciellt med vissa födelsedagar, ja förutom de när man fyller jämt. Men det finns vissa som man lägtar lite extra efter. !5, rättigheten att framföra en moped, 18, krogen och allt vad det innebär, 20, helt plötsligt finns det inga gränser kvar. Bolaget here I come!

Sen finns det inte så många mer dagar att längta efter om det inte är av personliga själ. Och min personliga längtan går just till 25, Jag är så nyfiken på var i livet jag då kommer vara. Alltid när jag var liten ville jag aldrig bli mer än 25. Det var då jag skulle ha gjort allt som var viktigt och efter 25 var det bara en nerförsbacke. Jag trode jag skulle bo i en villa med en man som dyrkade marken jag gick på, jag skulle vara mitt uppe i karriären, ha två små flickor, tid över till allt som jag ville och så massa tid för min familj och vara den perfekta mamman. Jag trodde även att jag skulle ha rest en massa och vara redo för att slå mig till ro. RIktigt så tror jag inte att mitt liv kommer se ut om 2 år och en månad. Det är ju inte helt omöjligt men att föda 2 barn och samtidigt skapa en karriär är näst intill enligt min mening omöjligt. Köpa hus och vara den perfekta mamman som är älskad av sin man är inte lika ogenomförbart och inte heller att köpa hus.

En annan sak som slog mig att när man tänker på framtiden känns det så långt. Och aldrig någonsin planerar man olycka, besvikelser och andra obehagliga saker. Kanske borde man ta med det i beräkningarna så att man inte blir så besviken på livet.

Har för en gång skull uttnyttjat dagen innan arbetet ordentligt. Gick upp 9 tog mig till gymmet, shoppande en massa julsaker att göra mitt hem juligt med och några julklappar också. Fått i mig lite lunch och ringt några samtal. Pratade med pappa som lugnade min oroliga hjärna. Jag SKA inte oroa mig över saker som inte skett än. Det löser sig alltid ialla fall så... nu är det bara att sluta fundera....och åka till jobbet med ett leende på läpparna...

Om jag bara för en endaste dag kunde vara härskare över min egna tankar... Vad jag skulle vara glad då! Så snälla ge mig lite "om"

Lägesrapport: Förrvirrat, många snurrande tankar, solen ropar på mig att komma ut, trött, ledsen, längtande och förhoppningsfull...

Gud så jobbigt det är när ödet ligger i någon annans händer. Snälla, snälla....

Snön har kommit och med den en massa glädje. Barn blir så exalterade, vuxna blir som barn på nytt och längtan efter ljusare tider får lite hopp. Vi behöver snö och nåde den som klagar på det som gör detta avlånga land avundsvärt. Jag är en människa som fryser, alltid, men jag vill ha snö. Kanske inte ett halvår men några månader, om så bara för att känna uppskattningen till sommaren. Och det är ju nu som det är okej att släpa runt på en kofta. Mitt i sommaren är jag en gammal kärring som alltid har en tröja vid armen. Minsta vindpust får mig att frysa till is. Inte alls särskilt roligt eller skönt.

Idag blir det kanske ytterligare en premiär för julens återkomst, kan det vara så att någon tänker laga julskinka till mig....

Japp jag lyckades faktiskt anmäla mig till kursen idag. Efter mycket om och men. Blev runtskickad först en hel del för att till sist få veta att jag måste gör det på nätet.. vilket slöseri med tid!

Tränat ett pass och lärt mig göra bot mot min onda rygg, lekt med min sötnöt Lenita, ätit pepparkakor, tvättat håret och myst med min katt.

Nu väntar film och levande ljus och kanske nåt att stoppa i magen. Det kurrar och jag är hungrig.

Imorn väntar Örebro och det avgörande sista delen i mitt beslut. Ska jag plugga ändå? orkar jag pendla? Bo hos farmor, vara utan min älskling i veckorna? Sakna alla här hemma och hoppas på att helgerna kommer fort? Nej det är inte så jag vill ha det. Trots att det är min framtid jag pratar om vill jag möta den glad och förhoppningfull. Inte lida mig igenom 3 år och bara längta tills jag nått framtiden. Nej så kan jag inte ha det.

Jag håller min tumme, önskar och viskar för mig själv och till högre makter; låt det gå vägen, låt mig få ha turen på min sida för en gång skull, snälla?

Dagens projekt är att ringa och söka kursen. Att ta det första steget mot framtiden.

Imorn väntar farmor med arbetsintevju, jag inte för mig men för dig. Och resultatet av det är avgörande....

Japp mitt liv går i förändringarnas tecken. Jag struntadei att träna idag trots att det egentligen inte var en vilodag och jag kunde faktikst en stund senare se mig själv i ögonen utan förakt.

Jag kommer sluta jobba och börja plugga. Det är så det måste bli, det är dags nu. Det måste lösa sig.

Jag ska flytta, så måste det också bli. Vill inte bo i en resväska. Vill inte pendla. Vill leva mitt liv på samma plats, vakna i samma säng varje dag, inte behöva planera stoppa ner morgondagens saker i en påse. Jag vill ha mina saker tillsammans med dina. Jag vill börja om på nytt, pröva mina vingar och se om detkan gå hela vägen den här gången. Klarar jag av att avsluta en utbildning? Kommer den motsvara mina förväntningar? Kommer jag våga lite så mycket att jag ger mitt liv till någon? Ska jag våga släppa in någon innanför mina dörrar och murar och inte längre ha en flyktväg redo? Jag tror att det är dags för det. Det måste till förändringar och jag måste våga ta det till mig med öppna armar. Inget ont kommer ske inget kommer gå fel. Det kan inte bli bättre än bäst... Forever and ever

Japp det är så jag väljer att sammanfatta min helg. Bäst bäst och ännu bättre. Jag har varit ledig när alla andra har varit ledig! Det är helt ofattbart vilken helg jag haft och allt har jag gjort tillsammans med den bästa.

Var på Taxinge i lördags och fick lite försmak på julen. Dock uteblev känslorna lite eftersom det var 10 grader varmt ute och det faktum ärr det är knappt mitten på november men det var härligt ändå! Nu börjar nedräkningen till första advent på riktigt.

Fredagen var en lugn dag med lite mys med grönsaker och en stor skål godis.

Dagens dag har gått i de lugna tempot. Har ialla fall lyckats bränna lite pengar på Tuna park. Skulle ha ETT nagellack men jag kunde inte bestämma mig för ett så det blev 3... 2 ganska snarlika.. men det spelar ingen roll.

Nu väntar lagad mat. Det är så lyxigt att kunna sitta här med musik i bakgrunden och få maten lagad.... Jag är lyckligt lottad och jag är medveten om det så jag njuter av varje sekund.

Idag är dagen då det gått ett fjärdedels år.... Hm, ett underbart sådant. Spännande och alldeles alldeles underbart. Kommer du ihåg? Jag glömmer det aldrig. Det finns för alltid inbränt i mitt hjärta i mitt minne i mitt liv och själ. Jag blev någon den där dagen någon som jag trodde inte fanns längre. Jag började så sakta ta mig uppåt och jag har kommit långt på vägen. Tänk så mycket som händer när man tillåter det att ske. Jag var redo och jag vågade ta beslutet. Ett beslut som jag aldrig ångrat. Det bästa jag kunde gjort.

Japp, jag är galen i julen och allt vad det innebär. Det är egentligen förberedelserna innan julafton som gör mig lyrisk och alldeles alldeles lycklig. Så det är med värme i tankarna som jag hälsar första advent välkommen. Men eftersom jag fortfarande är som ett litet barn tänker jag tjuvstarta med risgrynsgröt och glögg ikväll och på lördag bär det av till årets första julmarknad. Och förhoppningvis får jag en skymt av tomten där.

Jag ska ha en annorlunda jul i år. Men det gör inget för det är som sagt inte julaftpn som är det viktiga utan Lucia, luccebak, pepparkakor, skenet från adventljusstakarna, snö, värmen, pulka, varm shoklad, pepparkaksbak, julmusik, julklappsinslagning, stearin på bordet, julmat, julgodis, skinka senap, vänner, glöggkvällar, alldeles för mycket av det goda och alldeles härligt pluffsig lagom till nyårsafton då man ska tränga in sig i en minimal klänning.... haha det slår aldrig fel....

Ja ialla fall det annorlunda är att jag kommer åka till Riga fjärde advent och fira jul med pappa och lillebror då för att sedan som det ser ut nu njuta av en lugn jul med mamma, mormor och syster och eventuellt en väninna till mamma. Det är min plan so far. Men det är ju ett tag kvar tills julbordet ska ätas så mycket hinner ju hända. Men jag är ialla fall ledig på julafton och det gör mig glad att jag lyckades använda ordet nej tack. Jag kan inte jobba då för jag ska faktiskt fira jul.....

Varför kommer de och framförallt var kommer de ifrån? Jag är så trött på att tänka negativt om mig själv. Jag vet ju innerst inne att jag faktiskt är en ganska bra människa. Jag sköter mig, betalar mina räkningar, hjälper andra när det behövs, tränar, tar hand om mig och ser nog inte allt för hemsk ut. Men det räcker inte, så fort jag ser mig i spegeln eller ser mig själv från en vinkel jag inte varit beredd på sitter djävulen där på axeln och talar om hur fel jag är. Att jag nog kan anstränga mig lite bättre, äta lite mindre, träna lite mer, var lite snällare, hjälpa till mer, ge andra mer av min tid o.s.v. Det är fruktansvärt jobbigt och det spelar ingen roll om jag säger stopp till mig själv. Sakta i backarna. Tänka positivt inte negativt det är inte sant det som den onda mannen säger till mig.
Jag dör inte av att säga nej eller ta en större portion. Jag kommer överleva en dag utan krav på mig själv, jag avlider inte på fläcken bara för att jag hoppar över träningen någon gång. Allt det där VET jag med mitt förnuft. Men det är när jag försöker att gå emot mina tankar som den hemska svåra ångesten kommer. Och det är värre än allt annat. Så trots att jag borde stå emot djävulen är det lättare att göra som den säger och bli en slav under sig själv. Men de gånger då jag faktiskt lyckas ignorera alla elaka kommentarer den slänger ur sig känner jag en större lycka än livet själv. Jag klarade det! Jag föll inte offer för någon elaking som egentligen inte vill annat än göra mig illa.

Jag tror det är därför som jag är så rädd för vad andra ska tycka och tänka. Jag vill vara alla till lags och känner mig ännu mer misslyckad de gånger då jag känner mig osäker på min omgivning. Som idag till exempel. Super glad kommer jag inte på gymmet i mina fina nya träningskläder och känner mig faktiskt ganska tillfreds med mig själv. Jag har haft sovmorgon och är ledig hela dagen. Hälsar som vanligt på alla och får uppmuntande leende och svar tillbaka. Så också av min granne på spinnigscykeln bredvid. En tjej som jag alltid hälsar på och som oftast är med sina systrar på gymmet; även idag.

Jag går på toa, speglar mig och fixar lite med håret. Jag menar, man behöver inte vara snygg på gymmet så det bryr jag mig inte, om men jag ler ialla fall emot min spegelbild och säger halvhögt till mig själv (som jag har i läxa) att jag faktiskt är bra. Idag är en bra dag och jag duger, det finns inga fel att finna. Och jag tror på det jag säger till mig själv. Inte en djävul så långt ögan kan nå eller örat höra. Men säg den lycka som varar för evigt....

Jag kommer tillbaka till salen och min plats och ler emot grannen som tittar på mig. Och hon kollar med en sån min som inte går att ta miste på och hon gör det inte ens diskret. Hon kollar/blänger på mig samtidigt som hon nickar åt sin syster som om det var något de sagt medan jag var borta och nu bara ville bekräfta. Det var ju inte meningen att jag skulle uppfatta deras minspel men jag är bra på det eftersom jag ofta letar efter det. Och i samma stund som jag ser det sjunker mitt mod och jag flyr tillbaka till toan för att för säkerhetsskull kolla om det finns något att göra sådana miner av. Och medan jag står där blir jag arg, vem är hon som tror att hon har rätt att bedömma mig? Jag vet att det inte spelar någon roll men jag kände mig faktiskt glad. Där sitter hon ganska så överviktig på sitt feta arsel med barn, en utväxt som borde fyllas i, ganska ful hy och allmät tråkig bara och gör sig löjlig över mig? Jag kan inte annat än tycka synd om henne. För hur jag än kollade i spegeln vred och vände på mig såg jag inget som var fel. Så jag gick tillbaka till salen och log återigen åt henne. För jag tänker inte vara som hon. ALDRIG. Och jag är väl medveten om att hon inte är den vackraste varelsen som vandrat på denna jord men inte fan skulle jag få för mig att göra mig löjlig eller göra miner på hennes bekostnad? Fy fan för henne!

Så när passet var över tänkte jag jävlas lite med henne och var så där övertrevlig och började prata om vädret och lite allt möjligt och vad hon  förvånad  hon blev för hon kunde ju inte göra annat än svara och låtsas som ingenting eftersom hon inte visste att jag sett vad hon gjorde. Och jag hoppas verkligen att hon i den stunden ångrade sina tankar och det hon gjorde. För det är orättvist, hon har/hade ingen anledning att göra så. OM hon nu hade upptäckt något som hon störde sig på hos mig så är det ju ändå inte hennes problem utan något som jag får leva med. Så varför förstöra för andra och förstöra för sig sjäkv genom att lägga energi på något som i det långa loppet inte spelar någon roll?

Kan jag inte bara för en enda dag känna att jag duger ända ut i fingerspetsarna utan att någon kommer och plockar ner mig på jorden? Kan inte någon banka liute vett i mig och få mig att tro på det som sägs till mig? Att den bekräftelse jag får faktiskt är sann och har med mig att göra och inte bara för hur jag är just den dagen. Det är likadant nästa och nästa och nästa. Se så lätt det är att skriva det men att sen förstå innerbörden och leva efter det är så mcyket svårare... Det är en kamp varje dag och det är en lång väg att gå men jag ska klara det. Jag har ju redan tagit de första stegen och är en lång bit på väg!

Jag har äntligen en ny mobil. Efter att jag kännt mig lite halv med min gamla mobil känner jag mig nu komplett. Om ni inte minns det så var det ju någon som tydligen tyckte att han behövde min andra gamla NYA mobil bättre än mig. Men nu har jag ialla fall en lite bättre och lite snyggare mobil som passar mig perfekt och den behöver mig så ni behöver inte ens funderar på om den skulle passa er för svaret är nej.

Jag har just kommit på vad det är jag verkligen vill. Jag vill jobba med något där jag känner att jag är värd något och där jag faktiskt gör skillnad och hjälper männiksor som är i behov av det.

Och just nu finns det två saker som står högst på min lista. Jag skulle mer än gärna läsa till hälsopedagog i Örebro eftersom det är något som jag brinner för. Men det finns också ett annat nytt kall. Jag tror att jag skulle tycka om att jobba med imigrationsfrågor. Om hur vi själva försätter våra invandrare och oss i situationer där utgången oftas blir att vi lägger skulden på de som inte haft något att göra med besluten från början, invandrarna. Jag tror jag anser (jag är ännu inte riktigt säker) att allt det vi skyller på våra nya svenskar har vi stor skuld i själva. De har inte varit med och utformat vårat samhälle, de har inte frivilligt själva fått bestämma var de ska bo det är VI mina damer och herrar som låter de själva bestämma. Och det kan vi aldrig belasta de för. Det är VI som inte tvingar alla att lära sig svenska, det är vi som låter de få ekonomiskt stöd så de inte behöver arbeta. Ja och vem hjälper vi egentligen? ÄR det bättre att sitta instängt i en trång lägenhet utan möjlighet att kunna kommunisera med omvärlden och drömma sig tillbaka hem än att faktiskt vara hemma trots oroligheter men ialla fall känna sig värd något? Jag tycker att så som vi behandlar våra nya medmänniskor är verdervärdigt vi gör dem inte en tjänst genom att låta de gå på socialbidrag, vi klipper deras vingar och behandlar de som boskap! Vi borde skämmas!

Jag tar tillbaka alla onda ord som jag någonsin yttrat om ljudböcker. Trots att jag fortfarande inte tycker att de slår en egenläst bok i sängen med en godisskål intill så kommer de på en mycket värtd andra plats. Det är så skönt att vara ute och gå med en ljudbok i öronen. Då kan man inte tänka det går inte att låta tankarna flyga iväg. Och ibland är det så skönt att slippa tänka. Bara lyssna och försvinna in i sagornas underbara värld.

Jag hade en så där skön stund idag och innan jag visste ordet av det befann jag mig lång hemifrån men det gjorde inget för jag hade många kapitel kvar så det var bara att vandra på. Härligt!

Just nu vet jag inte hur jag ska orka ta mig till jobbet. Jag är så slut i både kropp och själ. Jag har egentligen inte någon anledning till att jag är så trött som jag är men jag tror att det är en kombination av det trissta vädret, brsiten på sol och att alltid försöka hinna med så mycket som möjligt på de få 24 timmar som ett dygn erbjuder. Det är svårt att få till en fungerande vardag med allt vad det innebär och samtidigt försöka få alla runt omkring sig att känna sig prioriterade och nöjda. Ja jag vet jag måste lära mig säga nej men med ett nej kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten...

Ja helgen har varit väldigt bra trots att den till största delen har inneburit jobb, Men jag hann med en trevlig kväll i fredags och en skön förmiddag igår med både träning och Taco med besök av världens bästa Sarah. Jobbade dock till 1 inatt och somnade nog inte förrän 4 vilket också kan vara en av orsakerna till min trötthet.

Just nu lever jag som på ett rullande band. Där det ena tar slut tar det andra vid. Det är jobb, jobb, träning. måltider ska planeras, kalas, peketinhandling, kärlek till livet till mig till dig, vänner, flytt hit och flytt dit. När jag kommer innanför dörren är jag hemma i max två timmar innan jag ska iväg igen. Det händer så mycket just nu på kort tid att jag är rädd att jag inte hinner njuta av nuet utan bara jäktar vidare.

Jag har mitt i all den här jäkten också börjat planera lite för min framtid. Jag tror jag kanske äntligen hittat en utbildning som skulle passa mig. Hälsopedagog. Och sen får jag inrikta mig på det som jag brinner för. Ja det är ialla fall mitt mål för nästa höst.