morgongavan

Kan med glädje se tillbaka på de senaste veckorna. De har kantats av sånt som gör det lite lättare att leva och insikter som gjort mig till en bättre människa emot mig själv. Trots att jag vetat att allt går lite lättare nu vet jag att jag ännu inte nåt till tunnelns ände och för att nå dit måste jag acceptera att ensam kanske inte alltid är starkast. Så idag blev det allvar, inget mer lallande utan fram med grävskopan. Här ska vi hjälpa den lilla fågelungen som så länge varit hungrig.

Vad var det för fel på den gamla tjejen? Vad är det som den nya har som den andra saknade, någonstans finns hon den gamla tjejen kvar bara i ett nytt format. Ja många sådana frågor väcktes till liv. Men det gjorde mig bara gott idag och lite av den ångest som jag länge kännt inför helgen försvann. Nu har jag en läxa jag ska klara av under helgen och jag har aldrig någonsin missat en läxa och det ska inte ske nu heller. Den andra läxa blir det dock lite knivigare med. Men om jag börjar idag har jag bara en dag kvar. Det är nada! Lätt som en plätt! Så med lite mer i ryggsäcken går jag vidare med (ganska) stora steg.

Ja undrar när jag ska ta det till en annan nivå, åh jag har så många frågor. Måste man alltid vara så förbaskat ärlig?
Början på någon nytt ska inte börja där det andra är på väg att avslutas...