morgongavan

Jag har haft en omtumlande helg. Invigde helgen på Bishops och hade otroligt kul. Det som däremot hände sen är något som jag aldrig någonsin trodde skulle kunna hända. Så skrämmande men bara ytterligare ett bevis på att jag valt rätt väg.

Hela lördagen gick åt till jobb från 10-01 och söndag 10-23.... Inte mycket att skriva om då kan man tänka. Men se där vad fel man kan ha.

Jag är så jävla arg rent ut sagt och jag är inte riktigt säker på vem jag ska rikta min ilska till. Hur kan man för det första säga a men inte b? Jag blir störd av detta. Det gnager i mig. Men jag har mina aningar om var det kommer ifrån det måste det göra varför skulle någon annan säga så? Ja och då ska jag bara tala om en sak. Jag har ALLTID läst klart en sida innan jag börjat på en ny. Skulle ALDRIG falla mig in att läsa två stycken samtidigt. Jag är inte tillräckligt elak för att klara något sådant.

Varför är det så kul att prata om andra? Och då bara i negativ bemärkelse. Chocka omvärlden, säg något positivt, var den människa som sprider glädje omkring dig!

Låt mig leva mitt liv, det som äntligen börjar bli ett liv.
Jag har en dag till att klara av sen är det min tur att säga, I did it! Jag har klarat en hel vecka, inte bara 4 kvällar utan 7 kvällar och 7 dagar! Men det är människor som gillar att gotta sig i andras olycka (och just nu påhittade skit) som gör att folk inte klarar av att prestera så bra som de vill. Jag hade kunnat trilla tillbaka där, men icke, det är ni knappast värda.

Jag vet hur det var, du vet hur det var, jag vet vad som hände, du vet vad som hände. Inget annat, ingen jävla modifierad sanning.

Igår när jag stod på löpbandet läste jag en artikel som jag tror på sätt och vis talade till mig. Den handlade om en ung kvinna som länge levt med en sjukdom. Hon pratade om ett destruktivt beteende som hon hållt fast vid under många år och jag kände så igen mig i hennes historia. Hon berättade om sitt goda självförtroende men också om en inte en lika god självkänsla. Eller ingen självkänsla alls. Den var körd i botten.

Hon berättade om hur hon alltid på grund av det goda självförtroendet haft lätt för att knyta nya kontakter och alltid varit en social människa. Men med en icke existerande självkänsla blev det stora krockar. Hon ville leva upp till den där spralliga underbart härliga smala snygga spontana tjejen. Hon lyckades, men på grund av den låga självkänslan trodde hon inte på sig själv. Hon fick hela tiden låtsas och kämpa för att framstå som den tjej hennes självförtroende skapat åt henne.
Under många år levde hon så här och försökte konrollera allt så till den grad att hon började skada sig själv. Till och med när hon fick hjälp av psykologer och beteendevetare lyckades hon inte komma ur sitt destruktiva beteende. Det var inte förrän den dag hon kom på att hennes självförtroende och självkänsla drog åt olika håll, de spelade i två olika divisioner, som hon kunde börja hjälpa sig själv.

När jag läste det här var det som ett litet ljus gick upp för mig och jag började fundera. På mig själv och på människor runt om oss. Hur mycket energi vi egentligen lägger ner på att leva upp till andras förväntningar av oss. Jag vet att jag gör det. Men jag vet inte varför, tror jag inte på mig själv? Tror jag inte att människor skulle tycka om mig för den jag är? Jag vet faktiskt inte men jag är så trött på att låtsas. Vem tjänar på det? Och varför ska jag egentligen bry mig om vad andra tycker och tänker. Det är ju med mig själv jag är bästa vän. Så kanske är det så att jag med hjälp av den här artikeln kommit lite länge och kanske gör det att mitt samtal imorn blir lite lättare eftersom det kanske ligger nåt i det. Någonstans är det en krock mellen mitt självförtroende och självkänsla. Kanske kan det så ett frö till att jag ska orka ta mig ur mitt egna destruktiva beteende.

Av privata själ är vissa delar borta men ett leende sprider sig på mina läppar när jag läser det här och tänker till baka

Det är så lätt..

En dag för länge sen, så långt tillbaka i tiden som bara du och jag vet exakt, planterades ett frö som skulle visa sig bli den vackraste av alla plantor. En planta som med tiden skulle växa och bli riktigt mäktigt. Men det var inte lätt för det lilla fröet, på vägen stötte den på många svårigheter. Ibland var jorden så torr att visa delar av plantans rötter höll på att dö. Plantan fick verkligen kämpa för den ville verkligen fortsätta att leva, den visste att det fanns något som måste vara bättre än torka, nåt som måste vara värt att fortsätta kämpa för. Och även under de perioder då vattnet varit som bortblåst under en längre tid har knopparna ändå haft kraft kvar att fortsätta leva för plantan har hela tiden vetat att alla rötter hör samman och att den inte har råd att mista den minsta del. Plantan klarade dessa torrperioder och idag fortsätter plantan att växa, den blir bara vackrare och vackrare. Det som hände med det lilla fröet var att den redan i tidig ålder fick veta vad den hade att kämpa för och att livet inte är lätt men nu vet plantan hur man ska hantera en torrperiod.

You are beautiful, it´s true -  som James Blond sjunger i sin låt som just nu ( eller var då) är så popular är så sant. Det är verkligen du men du är så mycket mer än så. För mig är du beviset på att alla inte dömmer människor på fel sätt. Du har lärt mig så mycket och du har hjälpt mig att komma över mina rädslor, att sluta skämmas för mig själv. Du har lärt mig att jag duger för den jag är och att det inte spelar någon roll vad som tidigare hänt eller vad jag har med mig i bagaget. Det är du som försöker lära mig att älska mig själv och du om någon borde veta hur svårt det är för mig. Men tack vare dig är jag en bit på väg på vägen mot att tro på mig själv.

Du ska veta att du är speciell, inte bara för mig, utan som människa. Jag blir så imponerad över allt du gör. Det är inte ofta du sätter dig själv i första hand utan du ser hellre att människor i din omgivning mår bra och det är något som jag uppskattar hos dig att du är så osjälvisk. Jag vet ärligt talat inte var jag skulle ha varit om det inte varit för dig, för att du brytt dig så mycket om hur jag mår och oroat dig över att jag inte skulle ha det bra.

Jag är så oerhört tacksam för alla de tårar du orkat bära från mig, för alla skrik du har fått stå ut med då jag inte visste var jag skulle ta vägen. För alla sömnlösa nätter då jag inte kunna sova för mitt dåliga samvete för allt jag borde ha gjort men inte gjorde, för allt jag borde ha sagt men inte sa.  Jag önskar att jag kunde vara en bråkdel av det som du är för mig för dig. Att jag någon gång kan ge tillbaka allt som du gett till mig.

Men det är inte bara allt det jobbiga som jag är tacksam över. Det finns så mycket fint att jag inte vet vart jag ska börja. Alla underbara minnen som jag bär inuti mig som jag alltid vill behålla. Ett av de minnen som jag bär med mig närmast hjärtat är den gången som vi åkte till.... det var första gången som jag tror att vi båda förstod och kände att det vi hade och har är något speciellt. Jag kan inte komma ihåg en enda gång som jag känt mig så nära en människa som jag gjorde då. Jag mådde så dåligt och du var så underbar.  Eller den gången för precis ett år sen när vi åkte till.... och hade det så bra. Allt var perfekt, så perfekt att man nästan inte vågade tro på det.

Det är så lätt att älska dig. Allt du gör får min kärlek att växa till något större som jag inte riktigt kan förstå vart det ska sluta. Det är så lätt för det är du som fått mig att börja älska mig själv. Det är så lätt för du får mig att känna mig värdefull och någon att räkna med. Någon som någon behöver. Det är så lätt för du har förstått att jag haft det jobbigt många gånger under tiden vi varit tillsammans du har aldrig försökt få mig att glömma och låtsas att inget har hänt. Jag älskar dig för att du visat vägen till ditt hjärta och för att du låtit mig bo där. Jag älskar dig för att du är du.

Du är min bästa vän, min hjälte, mitt liv, min grundpelare - utan den skulle hela jag rasa ihop. Jag behöver dig för att fungera, för att förstå att jag är värdefull. Det är i din närhet som jag blivit den som jag är idag och det är i dina ögon som jag lärt mig att känn mig trygg. Jag behöver aldrig gömma mig för dig.

Du är min älskade och jag vill alltid älska dig

Det är så mycket som hänt sen det. Men det finns vissa saker som gör att vi är de som vi är idag. Och jag kan ärligt säga att utan det här hade jag nog inte stått/suttit här idag. Det är bara härligt att ibland förlora sig i minnen och bara vara tillbaka då morgondagen var spännande och nu med morgondagen i bagaget se att det inte blev som man tänkt sig men det betyder inte att det är något negativt. All val vi gör påverkar oss och någonstans på vägen valde jag en annan väg och här sitter jag idag.

Blev en alldeles otroligt omväxlande helg. Vet inte riktigt hur det kom sig men sov bara 1,5 timmar i natt och det känns just nu i hela kroppen. Det som bara skulle bli ett glas vin eler två blev plötsligt många fler.... Men så skoj det var.  Lenita och Kathrin var suveräna på att klunka. Ja och det började bra men urartade lite på slutet. Många hemska minnen kom upp och känslor som jag inte trodde fanns där blev plötsligt väldigt tydliga och självklara. Jag trodde ärligt talat att jag skulle ha gått vidare, ja inte glömt men accepterat. men nej.. så idag efter jobbet tog jag med Tommy till kyrkogården. Det var så skönt att vara där, snabbt men ändå. Det var så jag hade tänkt det. Inga tårar, inget mesande men det kom några tårar och jag fick gömma mig i din famn. Det fanns nog bara några tårar kvar efter alla som kom igår. Gud vad jobbigt det var.
 Du skulle ha fyllt 29 igår.. nästan 30. Jag tänker så mycket på vem du skulle ha varit och vad du skulle ha gjort. På allt du inte hann och på saker du drömde om. Det är otroligt att längtan kan vara så stark ibland och så tung att bära. Det måste finns ett efter det kan inte bara vara ett slut. Vad finns efter universum? Det var en hare där, jag tror att det var du. Du är min bror, jag vet att vi ses igen därför var du inte, du är...