morgongavan

Idag är jag fundersam, lyssnar på Winnerbeck och låter tankarna ha sin egen gång. Det är svårt det här med kärlek. En jobbarkompis och jag har disskuterat detta härliga fenomen hela dagen. För hur kan något som är så rätt vara helt fel? Och obesvarad kärlek är ju den värsta sorten. Vad finns det egentligen för botemedel?

Vi har disskuterar fram och tillbaka och jag kom fram till att det är svårt för mig att inse att det kanske kan vara så att någon faktiskt tycker om mig för den jag är. Jag har tydligen svårt att tro folk på deras ord men nickar och ler  fast jag samtidigt slår bort komplimangen på en gång. Inte medvetet men jag tar det inte till mig bara. Ju mer vi pratade gick det upp för mig att jag har en tendens att alltid ta på mig allt som blir fel och vad arg jag blev helt plötsligt. Varför ska jag göra mig själv till en syndabock? Vad lätt det plötsligt blev för den andra partnern att komma undan och gå skuldfri. Detta gäller allt, inte bara kärlek. Varför ska jag anpassa mig för allt och alla? Hm, vem skulle anpassa sig efter mig? Ja inte är det lätt när det är svårt men det som är fantastiskt är att det heller inte är svårt när det är lätt!

Jag har ialla fall fått lite mer skinn på näsan den senaste tiden och vågar allt mer säga ifrån. Det är svårt men nödvändigt ibland för min egen skull.

Jag brukar tänka på vad jag skulle göra om jag blev helt ensam och jag kom fram till att jag klarar mig rätt bra själv desto äldre(!) jag blir och ju mer tiden går. Jag vet att det skulle bli jobbigt men jag är också, för första gången, säker på att jag skulle överleva om du lämnade mig nu.