Åh var kommer de ifrån?
Varför kommer de och framförallt var kommer de ifrån? Jag är så trött på att tänka negativt om mig själv. Jag vet ju innerst inne att jag faktiskt är en ganska bra människa. Jag sköter mig, betalar mina räkningar, hjälper andra när det behövs, tränar, tar hand om mig och ser nog inte allt för hemsk ut. Men det räcker inte, så fort jag ser mig i spegeln eller ser mig själv från en vinkel jag inte varit beredd på sitter djävulen där på axeln och talar om hur fel jag är. Att jag nog kan anstränga mig lite bättre, äta lite mindre, träna lite mer, var lite snällare, hjälpa till mer, ge andra mer av min tid o.s.v. Det är fruktansvärt jobbigt och det spelar ingen roll om jag säger stopp till mig själv. Sakta i backarna. Tänka positivt inte negativt det är inte sant det som den onda mannen säger till mig.
Jag dör inte av att säga nej eller ta en större portion. Jag kommer överleva en dag utan krav på mig själv, jag avlider inte på fläcken bara för att jag hoppar över träningen någon gång. Allt det där VET jag med mitt förnuft. Men det är när jag försöker att gå emot mina tankar som den hemska svåra ångesten kommer. Och det är värre än allt annat. Så trots att jag borde stå emot djävulen är det lättare att göra som den säger och bli en slav under sig själv. Men de gånger då jag faktiskt lyckas ignorera alla elaka kommentarer den slänger ur sig känner jag en större lycka än livet själv. Jag klarade det! Jag föll inte offer för någon elaking som egentligen inte vill annat än göra mig illa.
Jag tror det är därför som jag är så rädd för vad andra ska tycka och tänka. Jag vill vara alla till lags och känner mig ännu mer misslyckad de gånger då jag känner mig osäker på min omgivning. Som idag till exempel. Super glad kommer jag inte på gymmet i mina fina nya träningskläder och känner mig faktiskt ganska tillfreds med mig själv. Jag har haft sovmorgon och är ledig hela dagen. Hälsar som vanligt på alla och får uppmuntande leende och svar tillbaka. Så också av min granne på spinnigscykeln bredvid. En tjej som jag alltid hälsar på och som oftast är med sina systrar på gymmet; även idag.
Jag går på toa, speglar mig och fixar lite med håret. Jag menar, man behöver inte vara snygg på gymmet så det bryr jag mig inte, om men jag ler ialla fall emot min spegelbild och säger halvhögt till mig själv (som jag har i läxa) att jag faktiskt är bra. Idag är en bra dag och jag duger, det finns inga fel att finna. Och jag tror på det jag säger till mig själv. Inte en djävul så långt ögan kan nå eller örat höra. Men säg den lycka som varar för evigt....
Jag kommer tillbaka till salen och min plats och ler emot grannen som tittar på mig. Och hon kollar med en sån min som inte går att ta miste på och hon gör det inte ens diskret. Hon kollar/blänger på mig samtidigt som hon nickar åt sin syster som om det var något de sagt medan jag var borta och nu bara ville bekräfta. Det var ju inte meningen att jag skulle uppfatta deras minspel men jag är bra på det eftersom jag ofta letar efter det. Och i samma stund som jag ser det sjunker mitt mod och jag flyr tillbaka till toan för att för säkerhetsskull kolla om det finns något att göra sådana miner av. Och medan jag står där blir jag arg, vem är hon som tror att hon har rätt att bedömma mig? Jag vet att det inte spelar någon roll men jag kände mig faktiskt glad. Där sitter hon ganska så överviktig på sitt feta arsel med barn, en utväxt som borde fyllas i, ganska ful hy och allmät tråkig bara och gör sig löjlig över mig? Jag kan inte annat än tycka synd om henne. För hur jag än kollade i spegeln vred och vände på mig såg jag inget som var fel. Så jag gick tillbaka till salen och log återigen åt henne. För jag tänker inte vara som hon. ALDRIG. Och jag är väl medveten om att hon inte är den vackraste varelsen som vandrat på denna jord men inte fan skulle jag få för mig att göra mig löjlig eller göra miner på hennes bekostnad? Fy fan för henne!
Så när passet var över tänkte jag jävlas lite med henne och var så där övertrevlig och började prata om vädret och lite allt möjligt och vad hon förvånad hon blev för hon kunde ju inte göra annat än svara och låtsas som ingenting eftersom hon inte visste att jag sett vad hon gjorde. Och jag hoppas verkligen att hon i den stunden ångrade sina tankar och det hon gjorde. För det är orättvist, hon har/hade ingen anledning att göra så. OM hon nu hade upptäckt något som hon störde sig på hos mig så är det ju ändå inte hennes problem utan något som jag får leva med. Så varför förstöra för andra och förstöra för sig sjäkv genom att lägga energi på något som i det långa loppet inte spelar någon roll?
Kan jag inte bara för en enda dag känna att jag duger ända ut i fingerspetsarna utan att någon kommer och plockar ner mig på jorden? Kan inte någon banka liute vett i mig och få mig att tro på det som sägs till mig? Att den bekräftelse jag får faktiskt är sann och har med mig att göra och inte bara för hur jag är just den dagen. Det är likadant nästa och nästa och nästa. Se så lätt det är att skriva det men att sen förstå innerbörden och leva efter det är så mcyket svårare... Det är en kamp varje dag och det är en lång väg att gå men jag ska klara det. Jag har ju redan tagit de första stegen och är en lång bit på väg!
Jag dör inte av att säga nej eller ta en större portion. Jag kommer överleva en dag utan krav på mig själv, jag avlider inte på fläcken bara för att jag hoppar över träningen någon gång. Allt det där VET jag med mitt förnuft. Men det är när jag försöker att gå emot mina tankar som den hemska svåra ångesten kommer. Och det är värre än allt annat. Så trots att jag borde stå emot djävulen är det lättare att göra som den säger och bli en slav under sig själv. Men de gånger då jag faktiskt lyckas ignorera alla elaka kommentarer den slänger ur sig känner jag en större lycka än livet själv. Jag klarade det! Jag föll inte offer för någon elaking som egentligen inte vill annat än göra mig illa.
Jag tror det är därför som jag är så rädd för vad andra ska tycka och tänka. Jag vill vara alla till lags och känner mig ännu mer misslyckad de gånger då jag känner mig osäker på min omgivning. Som idag till exempel. Super glad kommer jag inte på gymmet i mina fina nya träningskläder och känner mig faktiskt ganska tillfreds med mig själv. Jag har haft sovmorgon och är ledig hela dagen. Hälsar som vanligt på alla och får uppmuntande leende och svar tillbaka. Så också av min granne på spinnigscykeln bredvid. En tjej som jag alltid hälsar på och som oftast är med sina systrar på gymmet; även idag.
Jag går på toa, speglar mig och fixar lite med håret. Jag menar, man behöver inte vara snygg på gymmet så det bryr jag mig inte, om men jag ler ialla fall emot min spegelbild och säger halvhögt till mig själv (som jag har i läxa) att jag faktiskt är bra. Idag är en bra dag och jag duger, det finns inga fel att finna. Och jag tror på det jag säger till mig själv. Inte en djävul så långt ögan kan nå eller örat höra. Men säg den lycka som varar för evigt....
Jag kommer tillbaka till salen och min plats och ler emot grannen som tittar på mig. Och hon kollar med en sån min som inte går att ta miste på och hon gör det inte ens diskret. Hon kollar/blänger på mig samtidigt som hon nickar åt sin syster som om det var något de sagt medan jag var borta och nu bara ville bekräfta. Det var ju inte meningen att jag skulle uppfatta deras minspel men jag är bra på det eftersom jag ofta letar efter det. Och i samma stund som jag ser det sjunker mitt mod och jag flyr tillbaka till toan för att för säkerhetsskull kolla om det finns något att göra sådana miner av. Och medan jag står där blir jag arg, vem är hon som tror att hon har rätt att bedömma mig? Jag vet att det inte spelar någon roll men jag kände mig faktiskt glad. Där sitter hon ganska så överviktig på sitt feta arsel med barn, en utväxt som borde fyllas i, ganska ful hy och allmät tråkig bara och gör sig löjlig över mig? Jag kan inte annat än tycka synd om henne. För hur jag än kollade i spegeln vred och vände på mig såg jag inget som var fel. Så jag gick tillbaka till salen och log återigen åt henne. För jag tänker inte vara som hon. ALDRIG. Och jag är väl medveten om att hon inte är den vackraste varelsen som vandrat på denna jord men inte fan skulle jag få för mig att göra mig löjlig eller göra miner på hennes bekostnad? Fy fan för henne!
Så när passet var över tänkte jag jävlas lite med henne och var så där övertrevlig och började prata om vädret och lite allt möjligt och vad hon förvånad hon blev för hon kunde ju inte göra annat än svara och låtsas som ingenting eftersom hon inte visste att jag sett vad hon gjorde. Och jag hoppas verkligen att hon i den stunden ångrade sina tankar och det hon gjorde. För det är orättvist, hon har/hade ingen anledning att göra så. OM hon nu hade upptäckt något som hon störde sig på hos mig så är det ju ändå inte hennes problem utan något som jag får leva med. Så varför förstöra för andra och förstöra för sig sjäkv genom att lägga energi på något som i det långa loppet inte spelar någon roll?
Kan jag inte bara för en enda dag känna att jag duger ända ut i fingerspetsarna utan att någon kommer och plockar ner mig på jorden? Kan inte någon banka liute vett i mig och få mig att tro på det som sägs till mig? Att den bekräftelse jag får faktiskt är sann och har med mig att göra och inte bara för hur jag är just den dagen. Det är likadant nästa och nästa och nästa. Se så lätt det är att skriva det men att sen förstå innerbörden och leva efter det är så mcyket svårare... Det är en kamp varje dag och det är en lång väg att gå men jag ska klara det. Jag har ju redan tagit de första stegen och är en lång bit på väg!
Kommentarer
Trackback
