morgongavan

Jag har just kommit på vad det är jag verkligen vill. Jag vill jobba med något där jag känner att jag är värd något och där jag faktiskt gör skillnad och hjälper männiksor som är i behov av det.

Och just nu finns det två saker som står högst på min lista. Jag skulle mer än gärna läsa till hälsopedagog i Örebro eftersom det är något som jag brinner för. Men det finns också ett annat nytt kall. Jag tror att jag skulle tycka om att jobba med imigrationsfrågor. Om hur vi själva försätter våra invandrare och oss i situationer där utgången oftas blir att vi lägger skulden på de som inte haft något att göra med besluten från början, invandrarna. Jag tror jag anser (jag är ännu inte riktigt säker) att allt det vi skyller på våra nya svenskar har vi stor skuld i själva. De har inte varit med och utformat vårat samhälle, de har inte frivilligt själva fått bestämma var de ska bo det är VI mina damer och herrar som låter de själva bestämma. Och det kan vi aldrig belasta de för. Det är VI som inte tvingar alla att lära sig svenska, det är vi som låter de få ekonomiskt stöd så de inte behöver arbeta. Ja och vem hjälper vi egentligen? ÄR det bättre att sitta instängt i en trång lägenhet utan möjlighet att kunna kommunisera med omvärlden och drömma sig tillbaka hem än att faktiskt vara hemma trots oroligheter men ialla fall känna sig värd något? Jag tycker att så som vi behandlar våra nya medmänniskor är verdervärdigt vi gör dem inte en tjänst genom att låta de gå på socialbidrag, vi klipper deras vingar och behandlar de som boskap! Vi borde skämmas!