nu är det här
Japp, jag kommer ihåg hur jag stod där på träningsbandet och bläddrade i en resetidning och min uppmärksamhet fastande på artikel om Valencia. Mendan jag läste blev jag mer och mer fäst vid vad staden hade att erbjuda; god mat, mycket vin, inte så mycket seevärdigheter men desto med party och mysiga cafeér. Lägg då till ett enromt shoppingutbud och jag var fast. Men vem skulle jag ta med? Vem hade råd att åka på en höstsemester? Pappa såklart! Min räddare i nöden! Och inte nog med det, jag fick att. All inclusive skulle man kunna säga.. Resa, boende och all mat och dricka under resans gång. Kan man ha det lyxigare? Jag är sååå glad
De finns inget just nu som känns så där väldigt betungande. Men det är en sak som jag bara inte kan förstå. JAg försöker faktiskt att vara alla människor till lags. Jag vet att om jag kan så gör jag mitt yttersta för att öra andra människor glad och väl till mods och det är något som jag är solt över och gör att jag kan sova med gott samvete. Men vill man inte ta emot mig elle rha mig i sitt liv så är jag inte den som tvingar mig på. Jag ger av mig själv till en viss gräns och sen är det stopp. Man måste alltid få något tillbaka. Och då kan jag inte förstå att jag ALLTID ska bli beskyld för saker som gör mig ledsen. OCh speciellt när de flesta vet att jag mår så otroligt bra just nu, Att jag äntligen kan se mig själv i spegeln och inte känna mig äcklig eller som någon som bara är som inte är någon. Hur kan man då göra saker för att förstöra? Det är som om de vill plocka ner mig på jorden. Att det är för jobbigt att jag mår bra, då har man inte någon som man kan känna sig bättre än. Och dessa, är jag så innerligt trött på. Jag går direkt in i försvarsställning och börjar ransaka mig själv. Det kanske stämmer.... Bla bla bla. Är någon kritik relevant och sanningsenlig så tar jag tacksamt emot det. Men bara taget ur luften för att, jag jag vet egentligen inte varför så nej tack.
Det är så underbart att älskar dig. Det är så lätt och underbart. Den bästa av de bästa längtar jag efter. Hela tiden konstant.
De finns inget just nu som känns så där väldigt betungande. Men det är en sak som jag bara inte kan förstå. JAg försöker faktiskt att vara alla människor till lags. Jag vet att om jag kan så gör jag mitt yttersta för att öra andra människor glad och väl till mods och det är något som jag är solt över och gör att jag kan sova med gott samvete. Men vill man inte ta emot mig elle rha mig i sitt liv så är jag inte den som tvingar mig på. Jag ger av mig själv till en viss gräns och sen är det stopp. Man måste alltid få något tillbaka. Och då kan jag inte förstå att jag ALLTID ska bli beskyld för saker som gör mig ledsen. OCh speciellt när de flesta vet att jag mår så otroligt bra just nu, Att jag äntligen kan se mig själv i spegeln och inte känna mig äcklig eller som någon som bara är som inte är någon. Hur kan man då göra saker för att förstöra? Det är som om de vill plocka ner mig på jorden. Att det är för jobbigt att jag mår bra, då har man inte någon som man kan känna sig bättre än. Och dessa, är jag så innerligt trött på. Jag går direkt in i försvarsställning och börjar ransaka mig själv. Det kanske stämmer.... Bla bla bla. Är någon kritik relevant och sanningsenlig så tar jag tacksamt emot det. Men bara taget ur luften för att, jag jag vet egentligen inte varför så nej tack.
Det är så underbart att älskar dig. Det är så lätt och underbart. Den bästa av de bästa längtar jag efter. Hela tiden konstant.
Kommentarer
Trackback
