morgongavan

Jag är beroende av att må så här. Det måste vara något som är fel, det är för bra för att vara sant. Jag går runt som i ett kärleksrus, endorfinerna bara sprutar runt i min kropp. Varje dag jag klarar mig bra och självständigt blir jag bara mer och mer energifull. Allt går så enkelt just nu, jag kan ana att det finns en himmel på jorden. Allt bara flyter på. Men trots att det känns så här bra så finns det alltid en liten förhoppning att det ska bli som jag drömde om så länge. Jag försöker dock släppa den tanken, har ju egentligen accepterat att det inte blir så. Men det spelar ingen roll vilka val eller vilka vägar jag väljer, jag kan inte bara släppa allt på en gång.

Jag njuter dock fullt ut av lyckan, hur länge den varar kan ju ingen svara på så jag försöker att verkligen ta vara på varje sekund med den vackraste människa jag någonsin mött. Det kan hända att det byts ut mot olycka redan imorn det skulle ju snarare vara regel än undantag. För varför skulle det ske någon förändring egentligen? Nej hur kunde något positivt helt plötsligt bytas ut mot de negativa tankarna? Det är så lätt att fokusera på fel saker. Det är ju jag som ska bestämma inte min onda vän på den vänstra axeln.

Lyckoruset gör mig ialla fall hög och jag hoppas att det aldrig någonsin tar slut. Jag känner mig värdefull, någon som är värd att bry sig om, någon som någon annan kan ta sig tid att tillbringa tid med. På riktigt, av egen vilja inte av medlidande eller för att det dåliga samvetet tar vid. Med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna!

Nej nog om detta! Nu ska jag ner på stan och söka ett jobb som jag har blivit betrodd att det skulle passa mig. Är inte det en  egokick så säg!