Vilken upplevelse
Igår när jag stod på löpbandet läste jag en artikel som jag tror på sätt och vis talade till mig. Den handlade om en ung kvinna som länge levt med en sjukdom. Hon pratade om ett destruktivt beteende som hon hållt fast vid under många år och jag kände så igen mig i hennes historia. Hon berättade om sitt goda självförtroende men också om en inte en lika god självkänsla. Eller ingen självkänsla alls. Den var körd i botten.
Hon berättade om hur hon alltid på grund av det goda självförtroendet haft lätt för att knyta nya kontakter och alltid varit en social människa. Men med en icke existerande självkänsla blev det stora krockar. Hon ville leva upp till den där spralliga underbart härliga smala snygga spontana tjejen. Hon lyckades, men på grund av den låga självkänslan trodde hon inte på sig själv. Hon fick hela tiden låtsas och kämpa för att framstå som den tjej hennes självförtroende skapat åt henne.
Under många år levde hon så här och försökte konrollera allt så till den grad att hon började skada sig själv. Till och med när hon fick hjälp av psykologer och beteendevetare lyckades hon inte komma ur sitt destruktiva beteende. Det var inte förrän den dag hon kom på att hennes självförtroende och självkänsla drog åt olika håll, de spelade i två olika divisioner, som hon kunde börja hjälpa sig själv.
När jag läste det här var det som ett litet ljus gick upp för mig och jag började fundera. På mig själv och på människor runt om oss. Hur mycket energi vi egentligen lägger ner på att leva upp till andras förväntningar av oss. Jag vet att jag gör det. Men jag vet inte varför, tror jag inte på mig själv? Tror jag inte att människor skulle tycka om mig för den jag är? Jag vet faktiskt inte men jag är så trött på att låtsas. Vem tjänar på det? Och varför ska jag egentligen bry mig om vad andra tycker och tänker. Det är ju med mig själv jag är bästa vän. Så kanske är det så att jag med hjälp av den här artikeln kommit lite länge och kanske gör det att mitt samtal imorn blir lite lättare eftersom det kanske ligger nåt i det. Någonstans är det en krock mellen mitt självförtroende och självkänsla. Kanske kan det så ett frö till att jag ska orka ta mig ur mitt egna destruktiva beteende.
