Sekunden efter...

...att Andreas stängt dörren och pussat mig hejdå infinner sig ett lyckorus i min kropp. Det gör det varje gång. Det är inte för att han går utan för att han är min. Min alldeles egna underbara pojkvän och sambo som jag har så roligt med. Jag blir alltid så glad när jag tänker på det och det känns speciellt när han går, vet inte varför det bara är så. Men säg den lycka som vara för evigt för snart går lyckoruset över i en saknad. Ja det är sant, jag saknar verkligen honom konstant när jag inte är med honom. Det är inte så att jag inte kan göra annat eller så men jag tänker väldigt mycket på Andreas under dagens alla timmar. Inte bara på vilken lyckoost jag är som har en så underbar pojkvän utan mer på hur fasinerad jag är av honom och hur klok den här mannen är. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera på saker han sagt och förundras över hur bra han uttruycker sig i ord. Hur smart han är och på alla gånger han hjälpt mig när min tankar vandrat iväg och han har fått ordning och satt de på plats igen.





Andreas i sitt esse på vår balkong. Grillen är min stora konkurrent i sommar...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0