morgongavan

På mindre än en vecka har jag hunnit njuta av mycket bebisar. De är så härligt underbara. Bara är och accepterar sin omgivning precis som den är. Man behöver aldrig låtsas för ett barn. De tycker om dig för vem du är, inget annat. Ett barn är en välsingnelse som man förevigt ska vara tacksam.


Jag var för inte allt för länge sen och hälsade på nyblivna mamman Lina som hade satt Liam till världen just. En sån liten sötnos och så snäll som han var. Skrek inte en enda gång jag var där och så gott han luktade. En underbar kille var han och det var så roligt att se Lina med honom. Det värmde mitt hjärta. Och idag var jag hemma hos Marie och där träffade jag hennes minsta son som snart fyller 1 i oktober(?) och förundrades över hur mycket ett barn lär sig på så kort tid. Vilka mirakel de små är.

Det skulle vara att ljuga om jag säger att jag inte själv skulle vilja ha ett litet barn tillsammans med Andreas. Men jag anser att när det är meningen att hända, ja då händer det. Blir det imorn eller om 5 år, ja då är det så och det är då jag är mogen för det. Och händer det inte alls, ja då är det antagligen inte meningen heller. Det är klart att jag oroar mig med allt jag ställt till med och utsatt mig själv för. Det som förrut var så självklart är inte lika självklart längre. Jag oroar mig att jag förstört för mycket och just nu är det på min hjärna hela tiden. Men samtidigt får det ta den tid det tar. Jag har inge brottom och när det händer så händer det.