Så himlans ensam
Sov så skönt i tre timmars tills något väckte mig. Kan vara så att det finns en mardröm i min säng. Den skakade mig och väckte mig för att den vill bli drömd om. Vem vill inte ha uppmärksamhet? Vem vill blir lämnad ensam för att glömmas? Ingen, inte ens den värdelösaste av oss alla vill bli kvarlämnad i det förflutna, allra minst den.
Min säng är läskig, den skrämmer mig. Det går inte att ligga där för rätt som det är kan det hända att den äter upp mig. Alla täcken och överkasst kan inte skydda mig från att det kryper upp och in i mig.
Det finns så mycket som inte går att reparera och just nu känner jag att jag bara svamlar. Det kan bero på tröttheten men också det faktum att det inte finns någon logik i det som sker och tänks just nu.
Jag tänker så dumma tankar. Igen. Var finns rättvisan? Jag blir arg för att sen helt plötsligt se hur allt hänger ihop. Någon ska få allt för att andra ska slippa. Så kanske är det för mig bara att acceptera det livsöde som någon valt åt mig. Jag kanske är den som utvalde... Det är en trevlig tanke och det gör det lite lättare att acceptera. Då är det plötsligt något värdefullt med allt det meningslösa som sker.
Det är så ensamt här i mörkret. Ingen gör mig sällskap. Där jag borde finna sällskap har dörren stängts, den står bara lite på glänt och jag vet inte om jag någonsin vågar gå tillbaka in i den där varma härliga salen med den härliga musiken. Minnet av hur folk trampar mig på tårna i valsen och skrattar åt mig gör så ont men hade det inte varit för att de gång på gång slängt ut mig och stängt dörret rätt framför näsan på mig kanske jag hade vågat igen. Men nu vet jag inte. Nästa gång är antagligen skratten mycket högre och dörren kommer inte bara stängas rakt framför mig den kommer slå mig rakt i ansiktet.
Min säng är läskig, den skrämmer mig. Det går inte att ligga där för rätt som det är kan det hända att den äter upp mig. Alla täcken och överkasst kan inte skydda mig från att det kryper upp och in i mig.
Det finns så mycket som inte går att reparera och just nu känner jag att jag bara svamlar. Det kan bero på tröttheten men också det faktum att det inte finns någon logik i det som sker och tänks just nu.
Jag tänker så dumma tankar. Igen. Var finns rättvisan? Jag blir arg för att sen helt plötsligt se hur allt hänger ihop. Någon ska få allt för att andra ska slippa. Så kanske är det för mig bara att acceptera det livsöde som någon valt åt mig. Jag kanske är den som utvalde... Det är en trevlig tanke och det gör det lite lättare att acceptera. Då är det plötsligt något värdefullt med allt det meningslösa som sker.
Det är så ensamt här i mörkret. Ingen gör mig sällskap. Där jag borde finna sällskap har dörren stängts, den står bara lite på glänt och jag vet inte om jag någonsin vågar gå tillbaka in i den där varma härliga salen med den härliga musiken. Minnet av hur folk trampar mig på tårna i valsen och skrattar åt mig gör så ont men hade det inte varit för att de gång på gång slängt ut mig och stängt dörret rätt framför näsan på mig kanske jag hade vågat igen. Men nu vet jag inte. Nästa gång är antagligen skratten mycket högre och dörren kommer inte bara stängas rakt framför mig den kommer slå mig rakt i ansiktet.
Kommentarer
Trackback
