Tiden rusar
Ja jisses vad tiden går fort. För ett år sen trodde jag aldrig att jag skulle befinna mig där jag är idag. Det är lustigt vilka vägar livet väljer.
Kan ju med facit i hand konstatera att detta år varit långt över förväntan och att året innan det kantades av en massa trubbiga stenar. Det var jobbigt allt som hände då. Jag blev både kliven och trampade nog på några ömma tår. Men hur gärna jag än skulle vilja be om ursäkt för det så kan jag inte. För det skulle inte komma från hjärtat. Jag var helt enkelt tvungen för att överleva själv. Och hade jag inte handlat som jag gjorde skulle jag aldrig varit den jag är idag. Det har kostat stort tålamod och kämparglöd från min sida men det känns äntligen som det börjar ge lite resultat. Gud så lång tid det tar. Men nu har jag klivit så långt upp på steget att ett eller två steg ner inte gör att det blir allt för långt till toppen igen....
Det var kanske meningen att det skulle bli så här till slut. Vem vet? Men ack så ont det gjorde och så många tårar det fallit. Men nu är jag läkt och torr.
Det är konstigt hur man reagerar i situationer. Situationer som man aldrig varit i tidigare kanske inte alls löses på det sätt som man föreställt sig. Jag blev verkligen ställt inför det och jag var den första att gå emot alla min egna principer. Något som gjorde att jag bara tyckte allt mer illa om mig själv... Hur kan man söka bekräftelse från någon annan, vem som helst, bara för att inte känna sig värdelös? Idag skulle jag gjort allt annorlunda. Jag skulle tillåtit mig landa i mig själv och sörja, men som sagt, allt blir så mycket lättare med facit i hand...Och kanske var det tur att jag räknade fel på några tal där och inte kunde tjuvkika på svaret för då kanske jag valt en lättare väg som inte lett fram till slutet som varar förevigt, forever and ever.
Kan ju med facit i hand konstatera att detta år varit långt över förväntan och att året innan det kantades av en massa trubbiga stenar. Det var jobbigt allt som hände då. Jag blev både kliven och trampade nog på några ömma tår. Men hur gärna jag än skulle vilja be om ursäkt för det så kan jag inte. För det skulle inte komma från hjärtat. Jag var helt enkelt tvungen för att överleva själv. Och hade jag inte handlat som jag gjorde skulle jag aldrig varit den jag är idag. Det har kostat stort tålamod och kämparglöd från min sida men det känns äntligen som det börjar ge lite resultat. Gud så lång tid det tar. Men nu har jag klivit så långt upp på steget att ett eller två steg ner inte gör att det blir allt för långt till toppen igen....
Det var kanske meningen att det skulle bli så här till slut. Vem vet? Men ack så ont det gjorde och så många tårar det fallit. Men nu är jag läkt och torr.
Det är konstigt hur man reagerar i situationer. Situationer som man aldrig varit i tidigare kanske inte alls löses på det sätt som man föreställt sig. Jag blev verkligen ställt inför det och jag var den första att gå emot alla min egna principer. Något som gjorde att jag bara tyckte allt mer illa om mig själv... Hur kan man söka bekräftelse från någon annan, vem som helst, bara för att inte känna sig värdelös? Idag skulle jag gjort allt annorlunda. Jag skulle tillåtit mig landa i mig själv och sörja, men som sagt, allt blir så mycket lättare med facit i hand...Och kanske var det tur att jag räknade fel på några tal där och inte kunde tjuvkika på svaret för då kanske jag valt en lättare väg som inte lett fram till slutet som varar förevigt, forever and ever.
Kommentarer
Trackback
