Tanken som växte
Brownies har nog kanske blivit mitt nya "ha begär" det är verkligen gått! Mmm... lovely. Tur att de är så lätta att baka också!
Mamma, syster, Anna-Karin och jag spelade spel och fikade och jag säger tack gode gud att jag inte är 18 längre... :) Bara sms och kompisar för hela slanten.
Fast det är inget dåligt med det. Men vad tid det tar när man ska finnas tillgänglig 100% av dygnents timmar. Aldrig kan man släppa mobilen eller slappna av. Nu låter jag som en jäkla kärring men det är faktiskt så skönt att bli äldre och veta vilka vänner det är man kan prioritera. Man kan inte vara vän med alla och man kan inte alltid finnas för alla. Men genom att reducera antalet människori sin närhet blir det lite mer ensamt men den tid man ger av sig själv och får tillbaka ger så mycket mer än det sporadiska många vänner ger. Det är krångligt det där.
Jag menar inte att man inte ska ha många vänner eller att jag är gammal och bara vill vara hemma. MEN jag menar att det ger mig så mycker mer att tillbringa tid med någon jag verkligen bryr mig om än att bara tillbringa den med någon som jag vet bara fördriver tiden med mig. Och jag får inte bättre självförtroende med en lång vännerlista eller med en mobil som piper hela tiden. Jag får bättre självförtroende då jag vet att det plingar i min telefon och det är ett sms av någon som jag vet vill mig väl och som bryr sig om mig med mina fel och brister....
Jag ser fram emot onsdag.
Jag ser tillbaka på små ömma ord som fortfarande värmer min själ.
Jag ser in i mig själv och upptäcker att det inte är lika tomt längre. Jag är så mycket mer än jag var förrut. Jag kan inte vara något mer än det här. Och ibland räcker det mer än väl och ibland är det tydligen för lite.
Något som jag också märkt är att desto bättre jag mår och när jag inte låter mig köras över tappar bladen fler och fler regndroppar och kvar blir bara de som verkligen vill finnas nära. De som inte bara såg bladet som en tillfällig räddning från att uppsugas av jorden.
Mamma, syster, Anna-Karin och jag spelade spel och fikade och jag säger tack gode gud att jag inte är 18 längre... :) Bara sms och kompisar för hela slanten.
Fast det är inget dåligt med det. Men vad tid det tar när man ska finnas tillgänglig 100% av dygnents timmar. Aldrig kan man släppa mobilen eller slappna av. Nu låter jag som en jäkla kärring men det är faktiskt så skönt att bli äldre och veta vilka vänner det är man kan prioritera. Man kan inte vara vän med alla och man kan inte alltid finnas för alla. Men genom att reducera antalet människori sin närhet blir det lite mer ensamt men den tid man ger av sig själv och får tillbaka ger så mycket mer än det sporadiska många vänner ger. Det är krångligt det där.
Jag menar inte att man inte ska ha många vänner eller att jag är gammal och bara vill vara hemma. MEN jag menar att det ger mig så mycker mer att tillbringa tid med någon jag verkligen bryr mig om än att bara tillbringa den med någon som jag vet bara fördriver tiden med mig. Och jag får inte bättre självförtroende med en lång vännerlista eller med en mobil som piper hela tiden. Jag får bättre självförtroende då jag vet att det plingar i min telefon och det är ett sms av någon som jag vet vill mig väl och som bryr sig om mig med mina fel och brister....
Jag ser fram emot onsdag.
Jag ser tillbaka på små ömma ord som fortfarande värmer min själ.
Jag ser in i mig själv och upptäcker att det inte är lika tomt längre. Jag är så mycket mer än jag var förrut. Jag kan inte vara något mer än det här. Och ibland räcker det mer än väl och ibland är det tydligen för lite.
Något som jag också märkt är att desto bättre jag mår och när jag inte låter mig köras över tappar bladen fler och fler regndroppar och kvar blir bara de som verkligen vill finnas nära. De som inte bara såg bladet som en tillfällig räddning från att uppsugas av jorden.
Kommentarer
Trackback
