Jag erkänner
Jag är beroende av att blogga. Men det är så härligt att skriva tycker jag. Att ha en dagbok som inte är alltför privat men som ändå fyller mitt behov av att skriva ner mina tankar i ord.
Har tagit mig fram och tillbaka till affären, skulle egentligen velat gå en lite längre promenad men jag tyckte att solen spelat mig ett spratt, det var inte alls så varmt som det såg ut att vara ute. Och så är jag trött. Blir aldrig riktigt pigg tycker jag. Försöker att vila att verkligen ta till mig av vad jag lärt mig den senaste tiden. Jag får ligga still och göra nada utan att jag kommer dö. Och nu känner jag att jag klarar av det bättre och bättre men trots det känner jag mig seg och trött.
Sitter nu ialla fall här med en kopp kaffe och har precis satt i min en tesked med honung. Sött som gör gott för själen.
Min fina tröja från gårdagens shopping kändes helt rätt idag
Till affären fick min absoluta favoritajcka göra mig sällskap till mina sköna vinterskor. Kändes riktigt skönt att gå till affären
Tror nog att jag någonstans inom mig börjar landa. Det är fortfaradne jobbigt att inse att de jeans jag för bara ett år sedan kunde ha idag ligger på soptippen. Men det är där de hör hemma, tillsammans med allt jag var då. Alla onda tankar och alla elaka ord jag sa till mig själv.
Det har hänt så mycket på ett år. Det har krävts många lååånga jobbiga timmar framför spegeln tillsammans med min psykolog. Jag kan inte säga att jag är helt frisk idag eller att jag ser mig själv i spegeln och ler varje gång. Men jag vet att jag har påbörjat mitt tillfrisknanden och kommit långt på vägen och att jag ibland kan se mig i spegeln utan att titta bort med avsky och avsmak.
Jag kan idag äta i stort sett den mat jag vill och klarar av att stå emot det dåliga samvetet då jag ätit något som förrut innebar kräkningar eller flera timmar på gymmet om det ens hamnade i min mun. Iband händer det, trots allt jag lärt mig, att de gamla tankarna kommer tillbaka och går ut över mitt humör eftersom jag inte vill ha de i mitt huvud. Men jag är stolt över mig själv! För att jag tog tag i mitt liv och gjorde till sist något åt min situation.
Jag förstår att ingen kan sätta sig in i min situation. Men jag begär faktiskt att de som vet om hur jag har och haft det visar lite respekt. Det tar tid att bli frisk och det kräver att man vågar vara lite egoistisk. Jag skulle aldrig ifrågasätta ert liv att leva eller era matintag, timmar eller icke timmar på gymmet, bli arg om ni beställde en sallad på Mc-Donalds eller tog den flottigaste pizzan på pizzerian. Så varför ska folk bli arga på mig när jag är besvärlig och begär att personalen informerar mig om vad maten innehåller eller ber de lägga till eller ta bort något? När jag vet vad jag äter och får det som jag vill sänker sig ett slags lugn och jag behöver inte sedan grubbla eller låta samvetet spela mig ett spratt över vad den där pizzan egentligen innehöll eller om salladen skulle tillgodose mitt behov. Det är en process och min förhoppning är att jag en dag ska äta det jag är sugen på, punkt. Inte en enda tanke mer. Ät och njut. Sedan vidare i livet.
Oj då, nu vandrade mina tankar iväg rejält. Men det är det här som är så skönt att själv kunna se vad det är för tankar som rör sig i mitt huvud. Jag tänker för mycket. Jag vet. Men det hör ihop. Allt planerande för att träning och måltider ska passa ihop. Men det kommer också med tiden att bli bättre. Hoppas jag. Det viktigt just nu för mig är att göra maten till något roligt och att jag äter såpass mycket och nyttigt och behåller maten så att jag orkar med den träning jag utävar. Att jag ska få tillbaka mina rutiner och att kroppen åter ska ställa in sig på att var kvinna. Det kommer, bara lugn.
Har tagit mig fram och tillbaka till affären, skulle egentligen velat gå en lite längre promenad men jag tyckte att solen spelat mig ett spratt, det var inte alls så varmt som det såg ut att vara ute. Och så är jag trött. Blir aldrig riktigt pigg tycker jag. Försöker att vila att verkligen ta till mig av vad jag lärt mig den senaste tiden. Jag får ligga still och göra nada utan att jag kommer dö. Och nu känner jag att jag klarar av det bättre och bättre men trots det känner jag mig seg och trött.
Sitter nu ialla fall här med en kopp kaffe och har precis satt i min en tesked med honung. Sött som gör gott för själen.
Min fina tröja från gårdagens shopping kändes helt rätt idag
Till affären fick min absoluta favoritajcka göra mig sällskap till mina sköna vinterskor. Kändes riktigt skönt att gå till affären
Tror nog att jag någonstans inom mig börjar landa. Det är fortfaradne jobbigt att inse att de jeans jag för bara ett år sedan kunde ha idag ligger på soptippen. Men det är där de hör hemma, tillsammans med allt jag var då. Alla onda tankar och alla elaka ord jag sa till mig själv.
Det har hänt så mycket på ett år. Det har krävts många lååånga jobbiga timmar framför spegeln tillsammans med min psykolog. Jag kan inte säga att jag är helt frisk idag eller att jag ser mig själv i spegeln och ler varje gång. Men jag vet att jag har påbörjat mitt tillfrisknanden och kommit långt på vägen och att jag ibland kan se mig i spegeln utan att titta bort med avsky och avsmak.
Jag kan idag äta i stort sett den mat jag vill och klarar av att stå emot det dåliga samvetet då jag ätit något som förrut innebar kräkningar eller flera timmar på gymmet om det ens hamnade i min mun. Iband händer det, trots allt jag lärt mig, att de gamla tankarna kommer tillbaka och går ut över mitt humör eftersom jag inte vill ha de i mitt huvud. Men jag är stolt över mig själv! För att jag tog tag i mitt liv och gjorde till sist något åt min situation.
Jag förstår att ingen kan sätta sig in i min situation. Men jag begär faktiskt att de som vet om hur jag har och haft det visar lite respekt. Det tar tid att bli frisk och det kräver att man vågar vara lite egoistisk. Jag skulle aldrig ifrågasätta ert liv att leva eller era matintag, timmar eller icke timmar på gymmet, bli arg om ni beställde en sallad på Mc-Donalds eller tog den flottigaste pizzan på pizzerian. Så varför ska folk bli arga på mig när jag är besvärlig och begär att personalen informerar mig om vad maten innehåller eller ber de lägga till eller ta bort något? När jag vet vad jag äter och får det som jag vill sänker sig ett slags lugn och jag behöver inte sedan grubbla eller låta samvetet spela mig ett spratt över vad den där pizzan egentligen innehöll eller om salladen skulle tillgodose mitt behov. Det är en process och min förhoppning är att jag en dag ska äta det jag är sugen på, punkt. Inte en enda tanke mer. Ät och njut. Sedan vidare i livet.
Oj då, nu vandrade mina tankar iväg rejält. Men det är det här som är så skönt att själv kunna se vad det är för tankar som rör sig i mitt huvud. Jag tänker för mycket. Jag vet. Men det hör ihop. Allt planerande för att träning och måltider ska passa ihop. Men det kommer också med tiden att bli bättre. Hoppas jag. Det viktigt just nu för mig är att göra maten till något roligt och att jag äter såpass mycket och nyttigt och behåller maten så att jag orkar med den träning jag utävar. Att jag ska få tillbaka mina rutiner och att kroppen åter ska ställa in sig på att var kvinna. Det kommer, bara lugn.
Kommentarer
Trackback
