Lyckligt lottad
Jag kan verkligen skratta mig lycklig. Jag har allt jag behöver. Jag är verkligen lyckligt lottad.
Jag har en familj, som visserligen är mindre än jag vill men som jag lärt mig att så sakterliga acceptera, som jag älskar och som jag vet älskar mig. Jag vet att de aldrig skulle göra något för att med flit såra mig. De gör allt de kan för att jag ska må bra. Och jag vet att jag inte är lätt att ha att göra med. Att det tagit hårt på dem de sista åren och det har inte varit min mening att göra deras börda tyngre. Det som hänt mig och fortfarande händer ibland är inget jag ber om. Och inget som jag önskar min värsta fiende.
Jag har kommit så långt i min rehabilitering som jag aldrig trodde skulle gå. Jag känner fortfarande tvivel på att jag kommer klara det. Men jag vet att det går. Jag vill ju inte vara på botten igen utan minsta ljusglimt. Nu återstår bara den sista vägen, den tyngsta. Att börja se mig själv som värd något. Det är så otroligt svårt att låta den goda fen göra sitt när djävulen stöter bort henne hela tiden. Jag måste försöka förstå med hela hjärnan inte bara förnuftet att det jag gör är bra. Det duger och med därtill. Det är inte medelmåttligt. Det är så OTROLIGT bra. Det är JAG som går ut och går, det är JAG som tar ut sopporna, som lagade de där kakorna, det är JAG som lägger mina behov åt sidan för andras skull, det är JAG som skriver, det är JAG som går och tränar, det är JAG som lagar mat. Det är JAG och ingen annan. Och när JAG gör det är det precis lika bra som när någon annan gör det. Jag ska bara försöka förstå att det är gott nog. Och endast det bästa är gott nog.
Jag har ett underbart hem som jag trivs och känner mig trygg i.
Jag har fantastiskt underbara vänner omkring mig som jag litar på till 100%. Jag vet att de finns där, alla på olika sätt men ingen är bättre eller sämre än den andra. Jag ska bara försöka förstå att ni behöver mig lika mycket som jag behöver er. Att jag faktiskt är en bra vän.
Jag har en underbar man i mitt liv. En pojkvän som är den mest fantastiska människa jag mött. Som låtit mig inte bara flyttat in i hans hem utan också i hans hjärta. Där har jag gjort mig en plats som jag aldrig lämnar. En sambo som ger mig så mycket och som lär mig att acceptera att jag inte kan vara allt för alla om jag inte är något för mig själv. Han hjälper mig så sakteliga inse att jag är något för någon. Han lagar världens godaste mat som inte går att motstå. Han är otroligt snygg, sexig, rolig och alldeles alldeles underbar.
Med allt det här i vetskap spelar det ingen roll att vi gråter våra tårar ibland. De behövs för att jag ska lätta min tryckade känsla i kroppen. Det spelar ingen roll att jag inte är en rik, jag har så jag klarar mig och jag lever inte över mina tillgångar. Det spelar ingen roll att jag inte alltid är perfekt, jag är accepterad ändå. Det spelar ingen roll att jag inte alltid älskar mig själv, det kommer och under tiden älskar jag alla andra lite extra.
