morgongavan

Jag kan verkligen inte komma på en rubrik till det som sammanfattar detta inlägg då jag egentligen inte har en aning om vad det är jag vill skriva.Vill bara sammanfatta alla min tankar och känslor på papper så att jag kan lämna det sen och bara om jag vill bli påmind läsa den enda raden. Men det skulle vara att göra livet för enkelt.

Det är det som är så konstigt. Jag är fullt medveten om vad det är som händer. Men jag kan inte känna. Jag vet inte hur jag ska ta fram känslorna och låta de få fullt utlopp så att jag sedan kan läka igen. För hur det än är så vet jag att jag klarar detta. Jag har klarat mig förrut och jag gör det igen för ibland är faktiskt den ensamme starkast. Saken är den att jag INTE vill klara detta för jag vill inte att det ska vara sanningen. Hur kan jag tvinga mig till att vara stark när jag inte inser vad som sker? Är det därför mitt liv går på som vanligt för att jag innerst inne inte insett vad det är som sker? Vad som hänt och vad det innerbär? Och att det faktiskt inte är jag som kommer gå segrande ur denna strid? Det är jag som får börja från noll. Helt nytt liv väntar runt hörnet.

Ibland kommr rdock sanningen ikapp och gör mig förlamad. Det gör fysiskt ont i hela kroppen och det enda som hjälper är att lägga sig platt ner och låta känslorna komma fram. Att skrika hjälper. Att gråta likaså. Men att fundera i tystnad, skratta och le hjälper lika mycket det.