morgongavan

Jag har gett mig själv lite paus från livet ett tag. Det låter kanske drastiskt men det är så det är. Jag gör inget annat än bara är. Jag är helt full av tankar och knäppa idér. Har varit så här i nästan en vecka nu men jag ger mig själv till på fredag sen ska jag ta tag i saker och ting igen. Men just nu har jag ingen som helst motavation att göra något. Jag vill inte se mig själv i spegeln, jag vill inte känna min kropp och jag vill krypta ur mitt skinn. Jag vill ligga i sängen under täcket men det ger mig ångest att ligga still. Jag vill träna mig svettig på gymmet för att få bort det onda men gymmet ger mig ångest och skänker inte mig det lugnt det en gång gjorde. Jag vill äta en middag i lugn och ro men bara tanken på mat ger mig hjärtklappning. Jag vill gå en promenad men hela promenaden blir ångestfylld då det finns massa tid att tänka. Jag kan inte göra någonting. Jag kan inte bestämma mig för det finns baksidor i alla val. Fördelar och nackdelar. Så just nu är jag bara. Pausar och trycker på play. Pausar och playar. Hela tiden kommer jag en liten liten bit längre fram. Jag gråter, massor. Det är inte jag som är sjuk, det är min själ. Och när själen är sjuk säger kroppen ifrån.

Var på samtal idag och det var bra. Jag fick lite förståelse för min förtvivlan. Och jag ska inte stressa fram mitt glada vanliga jag. Det kommer. Men eftersom det idag känns ganska bra och jag börjar återigen se ljuset i tunneln så satstar jag på fredag och så ser vi hur långt jag kommit. Önska mig lycka till...