morgongavan

Ibland känns det som om det är tabu om tiden faktiskt läker ett sår som så länge varit infekterat. Men det är så det är. Jag tror att tiden läkt ett sår hos mig. Visst kan det ömma och göra sig påmind men det svider inte längre om någon påminner mig om att det suttit där. Och det var ett envist sår som hela tiden ville tappa sin skorpa. Så fort jag bara kom emot det eller någon petade på det slogs det upp och blödde. Men jag var så smart att jag till slut gömde det bakom en massa kläder så att varken jag eller någon annan skulle kunna se såret och dörför förhoppningsvis glömma bort att det existerat. 

Jag vet att jag många gånger tänkte på att såret hos de andra var större och viktigare att ta hand om att jag satte mig själv lite i andra hand. Något som jag inte ångrat för en sekund. För det hade effekt. Såret glömdes bort och hann med tiden läka ihop.

Så hos mig har tiden läkt såret även om det har fått lite hjälp av mig på vägen. Det är inte så att det inte gör ont längre men det blöder inte och det är inte längre infekterat. Det är ett err i min själ. Och jag vårdar det ömt. Man måste våga släppa taget, glömma och gå vidare. Jag har aldrig slutat älska dig som min hjälte och förebild du var.

I love an angel instead.