morgongavan

Åh dessa jävla helvetes förbannande cp-dumma dumma dumma tankar och dumma jag som gör som de säger. Snälla jag ber på mina knän försvinn! Förstör inte mer än ni redan gjort. Nu var det sista gången jag någonsin lyssnar på en onde sidan. Jag visste att det skulle bli så här redan i torsdags. Fan också,. Hur kan något som är så jävla rätt bli så jävla fel?  Allt som plötsligt gick så lätt blev tungt som bly. Åh, varför lurar jag mig själv?  Det där vackra leendet är ibland bara en fasad mot verkligheten som allt för ofta gör sig påmind. Om jag dog skulle det inte längre finnas några dumma tankar men det skulle heller inte finnas något att kämpa för. Och det finns det. Jag har en dröm, den är inte stor men den lever och gör sig påmind i mina drömmar, en dröm och en längtan som aldrig skulle få chans att bli verklighet om jag tog den lätta vägen och inte kämpade. Den är värd allt kämpande i världen. Men det är så jobbigt, tungt och så inihelvete ensamnt att föra kampen själv. Men jag ger inte upp bara för att jag inte orkar bli besviken.

Jag rusar inte längre erat lopp, jag tar min egen stig, i min egen takt. Det är så det måste vara och förhoppningsvis tar stigen mig fram till en liten sjö där jag kan sitta när jag blir äldre och vara tacksam för att jag valde rätt väg. Se tillbaka på min kamp och vara stolt över att jag klarade av det på egen hand. Men just nu är det ett steg fram och 7 steg bakåt. Men nu börjar jag om.

Jag är positiv till den nya veckan. Men det smälter lika lätt som isen i glaset som jag lämande i baren.....