Aha!
Det bästa som finns är när en ahá upplevelse dyker upp. Jag hade en sån under en promenad jag tog förra veckan och den tanken har sen fått växa lite i mig och jag börjar nu känna mig bekväm med den.
Ni vet att man tänker ju extra bra när man är ute och går och det är oftast då jag ialla fall har de bästa samtalen om jag har en kompanjon att gå med. Men det är också de gånger jag går ensam utan musik som jag har de bästa samtalen med mig själv.
Så när jag går där och är på väg hem med solen i ansiktet och en behaglig känsla i kroppen som det där obetalbara ögonblicket kommer. Det här jag jag. Det här är vad jag är och vad är det egentligen som jag tycker inte duger? Det bara kom över mig. Det är så svårt att förklara men det var som om jag bara sådär kom så många meter fram emot mål att till slut acceptera mig själv som den jag är. Det jag kan prestera och det jag vill ge andra.
Det är ingen som bryr sig för att jag spenderar hundratals timmar på gymmet eller om jag är hemma och degar framför tvn så varför håller jag då på med att pressa mig själv till max hela tiden. Varför tycker jag inte själv att det jag gör är gott nog, det bästa jag kan göra? För även om någon berömmer mig eller visar uppskattning känner jag att det ändå inte är bra nog. Jag kunde nog allt gjort något bättre ialla fall MEN när jag gick där blev jag så arg på mig själv. Det är ju mitt liv! Varför ska jag leva för att behaga andra?
Jag menar inte att jag ska strunta i andra men jag insåg att jag är lika bra. Och att det är just nu och hur jag ser ut just nu som är den jag är i precis detta nu och jag tror faktiskt att jag accepterar det jag ser i spegeln. Det är för mycket att säga att jag gillar det men det är på god väg och jag känner ett slags lugn med det. Jag vet att jag inte kommer i mina jeans som jag hade när jag trodde att jag var lycklig. Men egentligen vad gör det? Varför gör jag allt med en tanke om att jag nog ska komma i de en dag ialla fall? Jag var ju INTE lycklig då utan bara så olycklig som en människa kan bli. Det är NU jag är lycklig och om jag accepterar det och verkligen tror på min lycka och tillåter mig leva och känna den kommer jeansens "status" blekna bort. Tänk att jag bara kände allt det här på en gång. Jag kände mig så lycklig och stark i min kropp. Här går jag nu tänkte jag, med en stark hälsosam kropp som tillåts njuta och som lever med i livet, inte står utanför.
Ni vet att man tänker ju extra bra när man är ute och går och det är oftast då jag ialla fall har de bästa samtalen om jag har en kompanjon att gå med. Men det är också de gånger jag går ensam utan musik som jag har de bästa samtalen med mig själv.
Så när jag går där och är på väg hem med solen i ansiktet och en behaglig känsla i kroppen som det där obetalbara ögonblicket kommer. Det här jag jag. Det här är vad jag är och vad är det egentligen som jag tycker inte duger? Det bara kom över mig. Det är så svårt att förklara men det var som om jag bara sådär kom så många meter fram emot mål att till slut acceptera mig själv som den jag är. Det jag kan prestera och det jag vill ge andra.
Det är ingen som bryr sig för att jag spenderar hundratals timmar på gymmet eller om jag är hemma och degar framför tvn så varför håller jag då på med att pressa mig själv till max hela tiden. Varför tycker jag inte själv att det jag gör är gott nog, det bästa jag kan göra? För även om någon berömmer mig eller visar uppskattning känner jag att det ändå inte är bra nog. Jag kunde nog allt gjort något bättre ialla fall MEN när jag gick där blev jag så arg på mig själv. Det är ju mitt liv! Varför ska jag leva för att behaga andra?
Jag menar inte att jag ska strunta i andra men jag insåg att jag är lika bra. Och att det är just nu och hur jag ser ut just nu som är den jag är i precis detta nu och jag tror faktiskt att jag accepterar det jag ser i spegeln. Det är för mycket att säga att jag gillar det men det är på god väg och jag känner ett slags lugn med det. Jag vet att jag inte kommer i mina jeans som jag hade när jag trodde att jag var lycklig. Men egentligen vad gör det? Varför gör jag allt med en tanke om att jag nog ska komma i de en dag ialla fall? Jag var ju INTE lycklig då utan bara så olycklig som en människa kan bli. Det är NU jag är lycklig och om jag accepterar det och verkligen tror på min lycka och tillåter mig leva och känna den kommer jeansens "status" blekna bort. Tänk att jag bara kände allt det här på en gång. Jag kände mig så lycklig och stark i min kropp. Här går jag nu tänkte jag, med en stark hälsosam kropp som tillåts njuta och som lever med i livet, inte står utanför.
Kommentarer
Trackback
