Big feelings
Stirrar ner på det som var så vackert så fullkomligt och orört.
det VAR det ja.
Nu är det förstört, söndertuggat, bortkastas och slängt.
Slängt tillsammans med mina känslor och ångesten som sakta fick ta över.
Jag lät den, tog tillfället i act.
Stirrar ner på det förstörda
tänker tillbaka på den där dagen
skakar på huvudet och fylls av en lättnad
en glad tanke följdes av minnet.
Det finns hopp, det fanns där och jag ska fortsätta resa med det.
Jag stirrar, stirrar och väljer.
Hoppar in i duschen och ler.
Där när jag ringde på dörren för första gången
Då föddes mitt leende, mitt riktigt jag fick en chans att leva,
ska jag döda det igen?
Aldrig
Jag duschar och värmer min frusna kropp
Möter orden på displayen huttrande i handuken och fylls av värmen av orden
Jag vill leva, jag vill bära liv, jag vill ge mitt bästa och få det bästa
jag förtjänar det
du kan ge mig det och jag ska inte förstöra
Jag klär mig
borstar bort smulorna av det som var och börjar, som så många andra dagar, om igen
Det är aldrig försent trots att känslorna ibland blir så stora att jag kvävs. MEN för varje gång tro det eller ej så blir det lättare. Det är inte värt det längre. Aldrig. Jag har ju så mycket att se fram emot men för att få möta min framtid måste jag bli kvitt det förflutna och det är svårt.
Jag vill inte höra om honom eller de eller något som har med det att göra. Det ger mig hjärnspöken. Jag ryser. Jag vill leva med den enda som fått mig att verkligen tro. Som jag lär mig av. Det är de människorna jag vill omge mig med.
det VAR det ja.
Nu är det förstört, söndertuggat, bortkastas och slängt.
Slängt tillsammans med mina känslor och ångesten som sakta fick ta över.
Jag lät den, tog tillfället i act.
Stirrar ner på det förstörda
tänker tillbaka på den där dagen
skakar på huvudet och fylls av en lättnad
en glad tanke följdes av minnet.
Det finns hopp, det fanns där och jag ska fortsätta resa med det.
Jag stirrar, stirrar och väljer.
Hoppar in i duschen och ler.
Där när jag ringde på dörren för första gången
Då föddes mitt leende, mitt riktigt jag fick en chans att leva,
ska jag döda det igen?
Aldrig
Jag duschar och värmer min frusna kropp
Möter orden på displayen huttrande i handuken och fylls av värmen av orden
Jag vill leva, jag vill bära liv, jag vill ge mitt bästa och få det bästa
jag förtjänar det
du kan ge mig det och jag ska inte förstöra
Jag klär mig
borstar bort smulorna av det som var och börjar, som så många andra dagar, om igen
Det är aldrig försent trots att känslorna ibland blir så stora att jag kvävs. MEN för varje gång tro det eller ej så blir det lättare. Det är inte värt det längre. Aldrig. Jag har ju så mycket att se fram emot men för att få möta min framtid måste jag bli kvitt det förflutna och det är svårt.
Jag vill inte höra om honom eller de eller något som har med det att göra. Det ger mig hjärnspöken. Jag ryser. Jag vill leva med den enda som fått mig att verkligen tro. Som jag lär mig av. Det är de människorna jag vill omge mig med.
Kommentarer
Trackback
