Önskar

Jag önskar att du inte minns mig som den jag var, jag önskar att jag inte träffat dig när allt som som värst, det var orättvist mot både dig och mig. Jag önskar att du minns mig som den jag var innan, att du kan se mig som den jag är idag.

Jag blir tokig. Jag är ju egentligen lycklig, varför kan inte leendet och käslan av detta tränga längst in där jag som bäst behöver det?
Jag orkar inte med att mina ögon fylls av tårar när jag som minst behöver det, vad har jag att gråta över? En situation som jag orskat själv?
Jag önskar av hela mitt hjärta att det inte skulle bränna hål på min hud varje gång du tar på mig, hur ska jag tänka för att få din hand att bara värma min frusna kropp?

Det är som om det skulle vara två människor i mig, den ena som håller sig gömd, mitt nadra jag hon som inte är jag. Hon som bara vågar sig fram när situationen tillåter. Den fega delen som inte vågar möta det riktiga livet med motgånga rutan bara ser sig själv som en motgång, det blir ju mycket lättare så. Tänk om jag bara kunde be henne flytta som en ovälkommen gäst...
Jag ska pröva det imorn

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0