i drömmens värld
Åh, så jag önskar att jag kunde tyda drömmar. Vad betyder drömmen som jag haft så länge?
Du finns där och bäddar in mig i den trygghet jag en gång kände tillsammans med dig. Du ler mot mig, tar hand om mig och lägger din hand i mitt hår. Den hand som jag en gång älskat så mycket.
När morgonen gryr slår jag upp ögonen och undrar om det är i den drömmen jag kanske vill vara? Vad betyder min verklighet mot det som var?
Den verklighet jag har nu jämför jag med det som var när allt det onda hände. När all ilska och besvikelse tog sig in i min kropp och gjorde den till en sargad själ. Tog ifrån mig det som var jag, det som var mitt. Men hur är det liv jag lever mot det som var innan? Innan det som var jag försvann? Då satt jag tryggt vaggandes i den gungstol som jag själv byggt upp. Är det som jag är nu lika bra som det som var då?
Jag vill inte drömma, inte vara med i drömmen värld.
Ibland tror jag att jag nöjer mig för lätt, att jag tar mig själv förgiven. Att jag alltid ska stå vid min egen sida och hejja på. Men i drömmen är jag en annan, jag ger mig själv helt i dina händer. Du får den sista delen av mig att bli komplett. Det är fel! Du är inte den som ska vara där. Det var du som i verkligheten tog den sista delen av mig och smulade sönder den som en bränt papper.
Du som byggt upp mig och mitt liv som stått vid min sida när jag själv inte orkat hålla ihop. När jag var stark nog att ta tag i mig själv lämnade du mig vind för våg. Jag ville så tillbaka till min gungstol. När jag så äntligen tog mitt förnuft tillfånga sparkade du söden träpinnarna och utnyttjade min längtan. Det var vår verklighet. Så vad gör du i mina drömmer?
Är det förlåtelse du vill ha? Det finns inget att förlåta, jag har aldrig varit arg. Jag lät mig uttnyttjas, var för svag att säga nej när jag så hungrade efter de välbekanta lugnets vagga.
Så nej du behöver inte besöka mig om nätterna. Du tar mig bara åter i ett grepp jag inte vill vara. Jag har så äntligen börjat klara av vardagen igen och det räcker med det som mött mig. jag ser fram emot morgondagen och drömmer om framtiden. Jag har det jag behöver. Du är fri att leva ditt liv, så låt mig få leva mitt.
Jag ber dig, lämna mig, kliv ut ur mitt hjärta stäng dörren och kom aldrig någonsin tillbaka.
Du finns där och bäddar in mig i den trygghet jag en gång kände tillsammans med dig. Du ler mot mig, tar hand om mig och lägger din hand i mitt hår. Den hand som jag en gång älskat så mycket.
När morgonen gryr slår jag upp ögonen och undrar om det är i den drömmen jag kanske vill vara? Vad betyder min verklighet mot det som var?
Den verklighet jag har nu jämför jag med det som var när allt det onda hände. När all ilska och besvikelse tog sig in i min kropp och gjorde den till en sargad själ. Tog ifrån mig det som var jag, det som var mitt. Men hur är det liv jag lever mot det som var innan? Innan det som var jag försvann? Då satt jag tryggt vaggandes i den gungstol som jag själv byggt upp. Är det som jag är nu lika bra som det som var då?
Jag vill inte drömma, inte vara med i drömmen värld.
Ibland tror jag att jag nöjer mig för lätt, att jag tar mig själv förgiven. Att jag alltid ska stå vid min egen sida och hejja på. Men i drömmen är jag en annan, jag ger mig själv helt i dina händer. Du får den sista delen av mig att bli komplett. Det är fel! Du är inte den som ska vara där. Det var du som i verkligheten tog den sista delen av mig och smulade sönder den som en bränt papper.
Du som byggt upp mig och mitt liv som stått vid min sida när jag själv inte orkat hålla ihop. När jag var stark nog att ta tag i mig själv lämnade du mig vind för våg. Jag ville så tillbaka till min gungstol. När jag så äntligen tog mitt förnuft tillfånga sparkade du söden träpinnarna och utnyttjade min längtan. Det var vår verklighet. Så vad gör du i mina drömmer?
Är det förlåtelse du vill ha? Det finns inget att förlåta, jag har aldrig varit arg. Jag lät mig uttnyttjas, var för svag att säga nej när jag så hungrade efter de välbekanta lugnets vagga.
Så nej du behöver inte besöka mig om nätterna. Du tar mig bara åter i ett grepp jag inte vill vara. Jag har så äntligen börjat klara av vardagen igen och det räcker med det som mött mig. jag ser fram emot morgondagen och drömmer om framtiden. Jag har det jag behöver. Du är fri att leva ditt liv, så låt mig få leva mitt.
Jag ber dig, lämna mig, kliv ut ur mitt hjärta stäng dörren och kom aldrig någonsin tillbaka.
Kommentarer
Trackback
