morgongavan

Jag kan förstå att det kan bli tjatigt att alltid läsa om hur himlans äckligt kär jag är i Andrea (erkänn att det är så ni tänker). Men det är så det är. Jag blir helt pirrig bara jag tänker på honom och jag jag vet att många ruskar på huvudet och säger att jag är dum både i mitt ansikte men också bakom min rygg. Och ja, kankse är det det jag är, men faktum kvarstår, han är den jag valt och det är så det är. Och inte skulle jag välja någon som jag tror vill skada mig med flit? Så pass smart hoppas jag att min omgivning tror att jag är. Och jag vet att jag uttryckt det förrut men det kan inte sägas nog många gånger. Jag är helt säker jag till 100% att jag aldrig skulle orkat vara där jag är idag om det inte vore för honom. Han lockar fram sidor hos mig som jag inte visste att jag besatt. Till vissa stora förlust men till min stora vinning. Jag har alltid låtit mig bli överkörd och alltid varit andra till lags istället för att sätta mig själv först och se till mina behov. (vilket jag tycker alla ska göra så länge man inte trampar någon på tårna, men det tar vi en annan gång) Men någonstans på vägen under det här året som gått har jag kommit till insikt att jag inte kan vara alla till lags. Andreas har fått mig att inse att jag måste sätta ner foten och låta folk anpassa sig efter mig också på alla villkor. Och inte på bekostnad av någon annan. Jag får inte ta åt mig så fort folk blir arga eller sura för att jag inte kan dela på mig och vara överallt samtidigt. Förrut kunde jag vända ut och in på mig själv för att få tiden att räcka åt alla. Det händer att jag gör det nu också och att jag ibland mår väldigt dåligt för det men det är inte lika jobbigt längre. Jag vågar också ställa krav på min omgivning och kan lättare ruska av mig om det inte passar alla de val jag tar. Så det i sig är ett framsteg.

Så ja, det är så det är. Han är min och jag är stolt över honom, över oss och vad vi är.

Många saker har skett under året som gått som kan tyckas i andras ögon te sig väldigt elakt och knäckande. Men det är så att man aldrig vet vad som händer bakom stängda dörrar. Och konstigt nog har jag gått starkare ur det som jag trodde skulle knäcka mig. Den kärlek som jag så blint litade på har ställts på prov och blivit så mycket djupare och den dansar inte längre på små rosa moln.

But love, how can I bee shore?