morgongavan

Trots att jag är fullt upptagen dygnets alla vakna timmar här borta i Örebro kan jag inte hjälpa att jag saknar min älskling så mycket. Jag längtar efter att få se honom. Att känna lukten av honom nära mig. At få krypa in i hans famn och bara vara. Känna mig värdefull och någon som är värd något. Jag längtar efter att han ska kyssa mig, reta mig, busa med mig, laga mat med mig och sova tillsammans med mig i samma säng.

Det har bara gått 3 dagar sen vi skiljdes åt men det är länge och trots att vi pratar i telefon varje dag är det inte samma sak. Det är inte ens en bråkdel så bra som att ha honom intill mig. Den här människa få mig verkligen att vilja leva och vara den jag är. Det är inte det att jag inte vill leva här i Örebro, absolut inte, men han ger mig livsglädje och får mig att känna att jag duger, precis som jag är. HÄr saknar jag den bekräftelsen varje dag och det är lätt, sorgligt nog, för mig fortfarande att inte tro på mig själv. Att det jag gör är gott nog. Att jag är fin som jag är och att det är tillräckligt. Men det underlättar att höra hans röst. Att veta att han älskar mig. För tiden tillsammans har gett mig ett starkare psyke och en större vilja att bli frisk och fri att leva mitt liv som jag själv väljer att leva.