morgongavan

Ja ha så vad det måndag morgon igen! OCh helgen har passerat utan att kännas som helg. Antagligen på grund av att jag har jobbat. Men det var roligt att jobba och tiden gick fort.  Jag kommer ihåg då jag avskydde att gå till jobbet på grund av allas granskande ögon och jag ville bara försvinna genom jorden när någon kollade lite extra eller gav mig en komplimang. Något som jag bara inte kunde ta. JAg tog det som ett tecken på att jag var på väg mot mitt mål, ett mål som städigt förändrades. Så istället för att suga åt mig och bli nöjd gav det mig bara mer energi och jag var livrädd att nästa gång vi skulle ses skulle denne komplemangsgivare bli besviken. Men ändå gick jag dit, alltid i tid och klarade av allt! Det om något är jag stolt över i mitt liv. Att jag lyckades tränga undan den där ångesten! Idag är det helt annorlunda! Det är roligt att vara där även om det såklart alltid är bätter att vara hemma i soffan ;) Men rädslan för att göra andra besvikna är borta, jag är den jag är och det är inte för någon annans skulle jag finns, utan för min.

Oj vilken utsvävning det blev der. Jag skulle ju gentligen skriva om att det är måndag igen och att jag absolut inte vill åka till Örebro idag! Jag vill inte sova hos farmor. Jag vill sova hemma i våran säng brevid Andreas. Känner mig som ett litet barn men så är det och om jag varit liten hade jag lagt mig ner på golvet och vägrat åka till skolan... Men nu är jag vuxen och måste helt enkelt ta mig i kragen och göra det som förväntas att jag ska göra. Åka till skolan!

Det finns en fara med att aldrig hitta vägen
O den finns något vackert med att vandra den ändå