morgongavan

Ibland längtar vi så att vi blir tokiga efter den lilla som gömmer sig inne i min mage och tiden till 25 juli känns väldigt lång. Men med tanke på att bebisen redan har kommit mer än halvvägs känns det skrämmande vad tiden går fort! Vi kommer snart vara där och den lilla efterlängtade kommer snart ligga i sin säng. Det skrämmer mig att vi ska ansvara och se till att denna människa får ett bra liv. Det är vår uppgift att göra livet tryggt och något att lita på. Det är inte bara underbart att bli förälder det är ett livslångt ansvar och oroande men detta ansvar och oroande är så efterlängtat!

Vet ni? Jag tror aldrig att det kommer ett tillfälle eller en dag som man kan säga att idag är jag hundra procent redo att bli förälder så nu kör vi. För när man väl befinner sig där kommer alltid en massa tankar och osäkerhet om man ändå är redo. Det är skillnad på att vilja och att vara. Jag vill väldigt gärna vara redo men det finns hundra saker som jag skulle vilja var annorlunda om jag fick välja. Jag skulle gärna sett att jag pluggat klart, att jag hade ett fast jobb, rest mycket mer, bott i ett hus alternativt köpt lägenhet, jag skulle mer än gärna haft en större bil eller kanske till och med två stycken o.s.v. MEN det spelar ingen roll för jag tror att även om jag haft allt det där skulle det fortfarande funnits en massa saker som jag skulle vilja ha haft eller gjort innan. Så jag tar det lugnt. Jag är övertygad att jag kommer bli en bra mamma och Andreas kommer bli en underbar pappa. Vi vill ju ha det här barnet oavsett allt annat och det är viktigast ändå! Och när vårt mirakel väl kommer till oss kommer det inte vara en dag för tidigt!