7 veckor
När jag börjar skriva detta är det ungefär 40 minuter kvar tills min son är 7 veckor. 7 veckor är en lång tid i väntans tider men nu ha de gått alldeles för fort.
För 7 veckor sen, igår, vaknade jag av det jag trodde var vattnet som gick. Jag ville verkligen tro att det var så men ändå inte hoppas för mycket. Men jag gick upp och åt en rejäl frukost, något som jag i alla gravid tidningar förstått är viktigt. Efter ett tag ringde jag förlossningen och fick råden att åka in om det nu var vattnet så ville de kolla mig. Jag ringer Andreas och ber honom komma hem utan att stressa. Efter någon timme kommer han hem och vi åker till förlossningen. Vi blir väl mottagna och jag får ligga med CTG kurva för att kolla min bebis hjärta. Fortfarande vågar jag inte hoppas på bebis och efter de undersökt mig säger de att det inte är vattnet utan slemproppen som gått och att det kan ta ända fram till beräknat datum innan bebis kommer.
Vi åker hem, Andreas till jobbet och jag börjar plantera om alla våra blommor för att få tiden att gå. Under dagen kommer mensvärkliknande smärtor till och från. Men jag lägger inte någon större vikt vid de, jag vet ju att det kan vara så länge. På kvällen vid middag har jag lite värkar. väldigt hanterbara och vi går och lägger oss som vanligt och somnar ganska snart. Eftersom sköterskan sagt att vi kan få vänta på vår pojke ända tills beräknat datum försöker jag dämpa hoppet när jag flera gånger i timmen vaknar av sammandragningar och så småningom framåt morgonkvisten av värkar.
Det blir morgon och eftersom vi ska till barnmorskan vid lunch skjutsar jag Andreas till jobbet och åker till mamma. Där börjar jag få kraftiga värkar snabbt. Och vid klockan 8 kommer de med 10 min mellanrum. Jag ringer till förlossningen och får då höra att det kan vara så här flera dygn. Så jag får rådet att sätta på en film och andras mig igenom värkarna.
Mamma åker till jobbet. Och ungefär samtidigt som hon stänger dörren kommer det riktigt kraftiga värkar som nästan nockar mig och det saftas i munnen. Illamåendet sprider sig i kroppen men jag vill inte stressa Andreas eftersom jag har bilen och skulle hämta honom. Men som tur är kommer jag på att pappa ska komma med bebissängen till hans jobb runt 10 så jag ringer Andreas och precis som dagen innan säger jag att det inte är bråttom men jag tror att det är på riktigt nu. Men de där minuterna tills han kommer var fruktansvärda. Mina känslor gav mig varannan minut panik att jag skulle föda själv men också glädje över att det var på riktigt.
Andreas kommer och vi klockar värkarna som redan nu kommer 3 på tio minuter men jag vill inte trots Andreas påtryckningar åka in till förlossningen. Men efter ungefär en halvtimme höjer Andreas nästan rösen och säger att nu åker vi! Något jag en kvart senare tackar gud för att vi gjorde. Resan in var otroligt jobbig. Värkarna kom hela tiden. Så när jag ringde förlossningen och de sa att jag inte skulle komma. Jag skulle förstå att om jag kommer in får jag snällt vänta för det är minsann fullt då blev jag jävligt förbannad för jag visste att min bebis var på väg.
Vi kommer till sjukhuset och jag väntar i entrén medan Andreas lämnar bilen. Jag ville inte gå på akutsidan eftersom jag skämdes lite för att komma in trots att de sagt åt mig att vänta. Men att gå igenom hela lasarettet med värkar gör jag inte om. Var och vartannat steg fick jag böja mig ner för att inte svimma av smärtan. Väl framme får jag vänta på en stol innanför förlossningsdörrarna. Men när de väl kommer och hämtar mig ser de nog att det är dags och att jag behöver nåt mot smärtan. Jag får på en gång, trots överbelastat?, ett egent rum och lustgasen kommer fram. Jag är öppen 3 cm och de skakar lite på huvudet. Det här kommer ta lång tid känns de som om de tänker. Men när jag ligger där med värkar utan mellanrum och ber till gudarna att den där epiduralen ska komma öppnar jag mig på 3 timmar till 9 cm. Så när narkosläkaren väl kommer är jag redan klar för att krysta. Men ingen känner efter hur mycket öppen jag är eftersom jag är först föderska. Det ska inte vara öppen så mycket än. Jag får sprutan, som träffar en nerv och gör ondare än hela förlossningen och det är enda gången jag säger till Andreas att jag inte vill mer eftersom de kanske måste ta den igen. Men jag slipper. Och så fort hon går ut ur rummet kommer första krystvärken. När jag säger det till sköterskan tror hon mig inte men känner snällt efter och säger att jag är fullt öppen så att de ska SNART komma och hjälpa mig, det var skiftbyte.
Jag får en ny sköterska som tar hål på mig så vattnet går och sen kan jag nästan direkt börja krysta. Och efter ca en halvtimme kommer min lilla vackra helt perfekta kille. 20 juli klockan 15:51.
Nu var det här en lite förenklad version en massa saker hände däremellan men det var de här stegen de gick i. Och jag måste säga att trots att jag blev så nonchalerat bemött från början och det inte riktigt tog mina värkar på allvar är jag 100% nöjd! De var väldigt vänliga och min förlossningstant och hennes sköterska var helt underbara! Så jag är glad att det var skiftbyte.
Nu när jag är klar med skrivandet är klockan snar halv 9 och det är onsdag. Det tog mig nästan ett helt dygn att få ner dessa rader. Det tar tid med en bebis :) Underbar väl spenderad tid!
För 7 veckor sen, igår, vaknade jag av det jag trodde var vattnet som gick. Jag ville verkligen tro att det var så men ändå inte hoppas för mycket. Men jag gick upp och åt en rejäl frukost, något som jag i alla gravid tidningar förstått är viktigt. Efter ett tag ringde jag förlossningen och fick råden att åka in om det nu var vattnet så ville de kolla mig. Jag ringer Andreas och ber honom komma hem utan att stressa. Efter någon timme kommer han hem och vi åker till förlossningen. Vi blir väl mottagna och jag får ligga med CTG kurva för att kolla min bebis hjärta. Fortfarande vågar jag inte hoppas på bebis och efter de undersökt mig säger de att det inte är vattnet utan slemproppen som gått och att det kan ta ända fram till beräknat datum innan bebis kommer.
Vi åker hem, Andreas till jobbet och jag börjar plantera om alla våra blommor för att få tiden att gå. Under dagen kommer mensvärkliknande smärtor till och från. Men jag lägger inte någon större vikt vid de, jag vet ju att det kan vara så länge. På kvällen vid middag har jag lite värkar. väldigt hanterbara och vi går och lägger oss som vanligt och somnar ganska snart. Eftersom sköterskan sagt att vi kan få vänta på vår pojke ända tills beräknat datum försöker jag dämpa hoppet när jag flera gånger i timmen vaknar av sammandragningar och så småningom framåt morgonkvisten av värkar.
Det blir morgon och eftersom vi ska till barnmorskan vid lunch skjutsar jag Andreas till jobbet och åker till mamma. Där börjar jag få kraftiga värkar snabbt. Och vid klockan 8 kommer de med 10 min mellanrum. Jag ringer till förlossningen och får då höra att det kan vara så här flera dygn. Så jag får rådet att sätta på en film och andras mig igenom värkarna.
Mamma åker till jobbet. Och ungefär samtidigt som hon stänger dörren kommer det riktigt kraftiga värkar som nästan nockar mig och det saftas i munnen. Illamåendet sprider sig i kroppen men jag vill inte stressa Andreas eftersom jag har bilen och skulle hämta honom. Men som tur är kommer jag på att pappa ska komma med bebissängen till hans jobb runt 10 så jag ringer Andreas och precis som dagen innan säger jag att det inte är bråttom men jag tror att det är på riktigt nu. Men de där minuterna tills han kommer var fruktansvärda. Mina känslor gav mig varannan minut panik att jag skulle föda själv men också glädje över att det var på riktigt.
Andreas kommer och vi klockar värkarna som redan nu kommer 3 på tio minuter men jag vill inte trots Andreas påtryckningar åka in till förlossningen. Men efter ungefär en halvtimme höjer Andreas nästan rösen och säger att nu åker vi! Något jag en kvart senare tackar gud för att vi gjorde. Resan in var otroligt jobbig. Värkarna kom hela tiden. Så när jag ringde förlossningen och de sa att jag inte skulle komma. Jag skulle förstå att om jag kommer in får jag snällt vänta för det är minsann fullt då blev jag jävligt förbannad för jag visste att min bebis var på väg.
Vi kommer till sjukhuset och jag väntar i entrén medan Andreas lämnar bilen. Jag ville inte gå på akutsidan eftersom jag skämdes lite för att komma in trots att de sagt åt mig att vänta. Men att gå igenom hela lasarettet med värkar gör jag inte om. Var och vartannat steg fick jag böja mig ner för att inte svimma av smärtan. Väl framme får jag vänta på en stol innanför förlossningsdörrarna. Men när de väl kommer och hämtar mig ser de nog att det är dags och att jag behöver nåt mot smärtan. Jag får på en gång, trots överbelastat?, ett egent rum och lustgasen kommer fram. Jag är öppen 3 cm och de skakar lite på huvudet. Det här kommer ta lång tid känns de som om de tänker. Men när jag ligger där med värkar utan mellanrum och ber till gudarna att den där epiduralen ska komma öppnar jag mig på 3 timmar till 9 cm. Så när narkosläkaren väl kommer är jag redan klar för att krysta. Men ingen känner efter hur mycket öppen jag är eftersom jag är först föderska. Det ska inte vara öppen så mycket än. Jag får sprutan, som träffar en nerv och gör ondare än hela förlossningen och det är enda gången jag säger till Andreas att jag inte vill mer eftersom de kanske måste ta den igen. Men jag slipper. Och så fort hon går ut ur rummet kommer första krystvärken. När jag säger det till sköterskan tror hon mig inte men känner snällt efter och säger att jag är fullt öppen så att de ska SNART komma och hjälpa mig, det var skiftbyte.
Jag får en ny sköterska som tar hål på mig så vattnet går och sen kan jag nästan direkt börja krysta. Och efter ca en halvtimme kommer min lilla vackra helt perfekta kille. 20 juli klockan 15:51.
Nu var det här en lite förenklad version en massa saker hände däremellan men det var de här stegen de gick i. Och jag måste säga att trots att jag blev så nonchalerat bemött från början och det inte riktigt tog mina värkar på allvar är jag 100% nöjd! De var väldigt vänliga och min förlossningstant och hennes sköterska var helt underbara! Så jag är glad att det var skiftbyte.
Nu när jag är klar med skrivandet är klockan snar halv 9 och det är onsdag. Det tog mig nästan ett helt dygn att få ner dessa rader. Det tar tid med en bebis :) Underbar väl spenderad tid!
Kommentarer
Trackback
